Han som hatade solsken
I ett uppgivet brev till brodern Conrad skriver Erik Satie: ”Jag tjänade kungligt mitt uppehälle. Sedan krasch! Misären kom som en liten sorgsen flicka med gröna ögon.”
Här börjar min vandring i Saties fotspår. Jag knackar dörr. Ursäktar min obefintliga franska. Kliver in hos okända människor och presenterar mig som en själsfrände, ja nästan en reinkarnation av Satie i modern tid som nu har återvänt till sin gamla adress. Kanske finns ett kvarglömt paraply, ett notpapper bakom tapetskarven, en liten repa i parketten, åtminstone ett litet tecken.
Paris är bra på kommunikationer. Några franc och tio minuter på ett RER-tåg och snart står jag framför Saties grav i förorten Arcueil. Själv gick han till fots i sin smutsiga bonjour, Arcueil-Paris tur och retur. Varje dag. På ren rutin. Jag gissar att han gick längs gröna Avenue René Coty, upp mot Luxemburgparken, stannade till vid brofästet innan Notre Dame, drack några calvados och grundade sin levercirros.
Hundra år senare går jag samma odramatiska sträcka. Ett enkelt kors pryder graven. I närheten står en tom sockel med Saties namn ingraverat. En byst restes 1950 i kommunal regi men den försvann. Det fanns också en återvändsgränd uppkallad efter Satie, Inpasse Erik Satie, men även den har försvunnit.
Av olika skäl flyttar han till socialisternas förort Arcueil, på 22 rue Cauchy. Här är hyran låg och här sitter han inlåst 27 år utan att släppa några gäster över tröskeln. Under största försakelse skapar han sin egen ensamhet, och eftersom han aldrig har några pengar gör han fattigdomen till en estetisk princip. Ingen av vännerna som slog in dörren till det förbjudna rummet kunde glömma anhopningen av skräp. Bohaget liknade en enorm spindelväv. Fönstren var ogenomskinliga av lort. Avfall, högar av halvätna baguetter och insekter samlades under locket på ett piano. Skogar av paraplyer, travar av plånböcker. Livsföringen förblev ett mysterium. Men arbetarna ska ha gillat hans musik långt innan snobbarna upptäckte den. Det var nära att han valdes till kommunalråd i Arcueil-Cachan. Hans genuine kulturhat och upprorstendenser gick hem bland massorna.
Med en teckning från 1898 söker jag efter rue Caychy i den regntunga novembervinden. Skorstenen. Den strykjärnsformade silhuetten. Inte ett spår. Arcueil var en liten grå by redan vid sekelskiftet och borde faktiskt ha passat Satie, som hatade solsken och folksamlingar.
Utåt sett en vimsig rolighetsminister i prudentlig tjänstemannakostym – i sju identiska uppsättningar – men under ytan var han antagligen en allvarlig sökare som ständigt plågades av tvivel på sin egen förmåga. Eller så var han inte riktigt klok. Små petitesser kunde sluta i krig, t ex när kollegan Auric råkade trampa sönder ett av hans älsklingsparaplyer. Och när han skickades till klinik I Montrouge för avgiftning och dubbelsidig lunginflammation vågade ingen packa hans väska för risken att lägga prylarna i fel ordning.
Under första fasen, 1890-talet, hittar han ett säreget skrivsätt genom attsammanföra melodier och ackord i mönster helt oberoende av ortodoxa idéer. Ta de meditativa, gåtfulla Gymnopédierna I-III för piano, som ordagrant från grekiskan betyder ”nakna barn”.
Sedan får han ett raseriutbrott. Hans kärleksbrev till trapetsartisten Marie Clémentine Valdon skiftar mellan rött och blått bläck. Till slut ger han upp och konstaterar att kärlek är en farlig nervsjukdom och inleder en märklig period som tonsättare där praktiskt taget alla stycken utgörs av ”melodier som gör att man flyr”. Musik byggd på upprepningar och illusioner och talet tre som mystiskt centrum. Tre står för Rose-Croix-samfundets treenighet: Skönhet, Barmhärtighet och Skicklighet.
De luftiga notpapperen med de lustiga kommentarerna – ”Detta verk är helt obegripligt även för mig själv”, ”Beväpna dig med klarsyn”, ”Öppna huvudet” – döljer en osedvanligt svårfångad musik. Det ser enkelt ut, men stillsamheten och planlösheten skapar problem. Och spelas den inte för långsamt, spelas den för snabbt, med grötig pedal. För att tolka dessa egendomligheter behövs bade specialisering och distans.
Musiken kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, stram, dunkel, sökande, elegant, ren, fritt hängande, mekaniskt marscherande, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk… Den kräver maximal återhållsamhet, idéhistorisk orientering och gärna också erfarenheter av grafologi, annars faller de gotiska danserna och de stelt processionsartade rosenkorspreludierna platt.
På ett plan är dessa musikaliska drömclips lika orimliga som logiken i en tre-årings rollspel. Och i likhet med de kubistiska målarna försöker han återförena vardagens olika brottstycken till en ny ordning. Som lyssnare tycker man sig ana en ironisk briljans, en formell elegans krypa fram genom notbildernas dimmigheter. Eller var det aviga skrivsättet bara en snilleblixt för att hjälpa en bristande teknik? Var det ett medvetet försök till nya proportioner och balans? Att uppfinna nytt?
Stämningen i Notre Dame får mig att fundera på hur Saties musik leder ”ingenstans”. Ingenting + ingenting = Satie. Tiden är ingenting. I dag har japaner tagit Notre Dame i besittning. Japaner som fotograferar. Japaner som guidas runt i katedralorgeln. Troende japaner som tar emot förlåtelsen. Varför är det så få kors i Notre Dame? Jo, hela helgedomen är ett gotiskt kors, besökaren sitter omsluten i ett kors.
Under dessa bågar satt en gentleman i grå sammet och fantiserade om tiden och andevärlden. Han ville göra musik lika ren och vit som antiken. Han ville spänna bågformade melodier och använda ackorden i dämpad, medeltida belysning.
Men I hjärtat var han säkert en Montmartrebo, tänker jag och fortsätter uppför rue des Martyrs mot studion på rue Condorcet. Här bor numera en amerikan som aldrig är hemma, ”en enstöring”, säger grannen. Ingen öppnar men jag hör en människas andetag och ljudet från kläder där inne. I Saties fantasi fick detta minimala rum heta Hotel du Baron Pulard. Han slog kullen ur sin hatt, spräckte sina skor, rev sönder sin kravatt och ersatte sitt fina linne med ohyggliga skjortor av bomullsflanell. Han slutade att sköta sitt skägg, lät håret växa och låtsades att utsikten från hans enda fönster sträckte sig till belgiska gränsen.
Antagligen gick han inga större sträckor mellan vattenhålen. Ibland bara 200 meter till världshuset Clou, där han var danspianist klädd i den anständige borgarens uniform, tvärtom tidens mode. Så för att hedra Satie beställer jag Auberges du Clous rekommenderade rätt för 150 franc. Bakom vita spetsgardiner, på Rosenkreutzarnas inneställe, äter jag njure i vit sås. Saties favorit.
Åren 1912-17 tillkommer en central samling pianostycken med skildringar och beskrivningar i nottexterna och ett slags kompendium över Saties ansträngda relationer till samtidens musikliv. I motsats till 1890-talets klangtapeter är styckena skrivna i klar, kontrapunktisk stil. I Préludes flasques (Slappa preludier), Véritables préludes flasques (verkligt slappa preludier), den senare med undertiteln För en hund, och i ”Embryons desséchés” (Förtorkade embryon) låter han text och musik samverka i en sarkastisk kritik av rådande konventioner.
Till de påtagligaste skämten med borgerligheten hör det sista stycket i kompendiet, ”Sonatine bureaucratique”. I botten ligger en trist övningsetyd. Ett stycke in skildrar texten en framåt byråkrat på sitt älskade kontor där han drömmer om löneförhöjning och spinner framtidsplaner för ett lyckligare liv. Motvilligt lämnar han kontoret efter dagens slit.
Förbi Place du Teatre och Sacré Coeur, kitsch och krafs, letar jag upp Saties lägenhet på rue Cortot nr 6 med minnesruna över dörren. Här trivdes han bäst, högt ”ovanför sina fordringsägare”. På lördagarna var det galakvällar på poeternas hus, Lapin, och då samlades en krets för att höra Satie framför Athalias dröm av Jean Racine. Han lär ha tolkat den på ett mycket personligt sätt till melodin la Mère samtidigt som han dansade polka med sitt paraply. Nu har Lapin ekonomiska bekymmer, en mäklare vädjar till snabb affär.
Mellan åren 1912 och -25 domineras Saties liv av arbeten med scenisk musik bland annat baletterna Parade, Mercure och Relache. Han samarbetar med Picasso, Börlin, Cocteau, Léger, och praktiskt taget allt han företar sig utmynnar I grandiosa publikskandaler.
Omkring 1920 får han återigen ett infall.
– Man borde förverkliga en Musique d’ameublement, en musik som är en del av omgivningen. Den skulle kunna fylla ut den ofta besvärliga tystnaden som ibland uppstår och bespara folk de vanligaste plattityderna. Samtidigt skulle den kunna dämpa en del av oväsendet från gatan.
Satie hade just uppfunnit den funktionella bakgrundsmusiken musak, även här med bifogade texter som lätt kan tolkas som vass kritik mot samhället i stort.
– Musikvaruhuset åtar sig sorgmarscher, rekvier, mässor och reparationer. Symfonier, kvartetter komponeras medan ni väntar. Allvarlig musik görs glad. De svåraste stycken sätts om för ett finger. Inga fler obegripliga kompositioner!
Man kan bli förbannad på Satie för hans sturighet och dubbelhet i praktiskt taget allt, men också känna djup sympati för hans bakåtsträvande framtidsmusik, skratta åt hans självbild som päron och ljuskänslig sjögurka, och känna medlidande för en sorgsen dadaist som inte ens passade in i dadaisternas mönster. Kvar återstod egentligen bara hans egen hierarkiskt ordnade sekt där den enda medlemmen var Erik Satie, överprästen.
Därför hamnar han ofta i gräl, och i ett fall leder det till domstolsförhandlingar när kritikern Poueigh anklagar Satie för hans balett Parade.
– Hans musik är kränkande för den franska smaken.
Satie svarar.
– Såvitt jag förstår är ni en röv – om jag får säga – en omusikalisk röv.
Jag hör hur det övas piano i Saties rum på adress rue Cortot nr 6. Jag knackar på, förklarar mitt ärende.
– Goddag jag heter Mikael Strömberg, från Sverige, får jag stiga på och se hur Satie levde?
– Erik… Satie? Självfallet!
En liten flicka med gröna ögon spelar övningsetyder. Hennes mor vill att dottern ska ställa upp på underbarnens Unga talanger i TV 5.
En gymnopédists vedermödor, tänker jag. Går sedan martyrgatan ner mot Seine.
MS