Idag tänker jag på snö och bläddrar i boken Snö av Yngve Ryd. Det samen John Rassa, som Ryd intervjuar, inte kan om snömängder, konsistens, glid, bärighet, snöns påverkan av vind, bortsmältning och så vidare är inte värt att veta.

Rassa har inte mindre än 300 ord för snö. Plötsligt ger han oss ord på vaga känslor, och ännu fler samtalsämnen hur man läser av vintern i alla upptänkliga situationer.

En same lär bara uppleva riktig lycka när snön är lös och låter som en utandning. Själv gillar jag torr, kall, skulptural, i träden fast hängande typisk midvintersnö. Mera som ljudet från en nyckelharpa med silvriga strängar.

Direkt när det börjar snöa kanske man inte spekulerar i vilken slags snö som kommer. Då säger man bara, det snöar. Men efter ett tag kan man undersöka finkornigheten, tyngden, lättheten, hur snön fäster under skosulorna och så vidare.

Snö sjunker, stelnar. Dammsnö flyger viktlös i luften. Ibland är den så lätt att den inte når marken. Trots det suger den tag i vedklabbar och lovikamössor.

Och allt har ett ljud. Man höjer rösten och talar grovt om snön är tjock och tung, men om natten varit mild talar man med lenare stämma (enligt Rassa).

MS