Plötsligt dyker ljudet upp i minnets labyrinter.

Vasaskolans språksal 1975. Framme vid katedern magister ”Osten”, lärare i spanska. Storkonsument av feta cigarrer och gurgelvatten. Varje lektion börjar med att Osten drar i snöret till världskartan för att visa Spaniens geografiska läge.

En gång, 1957, bilade han till Alicante. Aldrig mer att han åker till detta ”heta, bombastiska land”.

Och alltid hörs det välbekanta klibbiga ljudet från en världskarta modell äldre. Jag menar inte som en rullgardin utan klibbigare. Men inte lika klibbigt som ett flugpapper. Utan ett skrapande, smällande, flagnande ljud följt av ett schlimering-zammandasch-haroompush.

Föreställ dig att du är uttorkad, tungan klibbar fast och innan du tar första klunken vatten, när tungan lättar från gommen. Så lät det.

Dagens världskartor i polyestergalongkonstmaterial har nästan inget ljud alls. De hänger stumma och uttryckslösa på väggen, trots att tillverkaren av kartan utlovar “En karta på väggen är inte bara vacker utan också lärorik!”

Mierda!

MS