Vi lever – för musiken
Musik. Vad är det bra för?
Boken du strax ska läsa har flera svar.
Utan musik stannar världen. Jo jag tror faktiskt jorden trillar ur sin elliptiska bana utan musik. Vi tappar ett ärligt sätt att uttrycka oss.
Om jag går till mig själv. Ingen annan händelse har format mig så starkt som när vi i baksuget av proggen, mot slutet av 1970-talet, ockuperade Ångväveriet i Gävle och startade vårt eget musikhus. Byggnaden var sliten. Övergiven. Fantastisk. Vi representerade bara oss själva och gjorde precis som vi ville. Fixade replokaler. Festade. Hittade någonstans att vara – och gå hemifrån för att bryta julaftonens traditioner.
Så går det ett, två, tre år. I ett tidningsklipp från Arbetarbladet läser jag att hyresvärden hotar med att chockhöja hyran och frysa ut oss från byggnaden. Det finns en byggplan för centrala Gävle som vi inte får se. Den gången hade man hoppats att kommunen visat lite guts och moraliskt stöd. Men man svek oss. Byråkratin hade ingen koll på musikens egentliga betydelse. Tanken att musik formar en individs alla åldrar, in i arbetslivet, ända in i döden, tror jag inte ens diskuterades. Den kunskapen hade man inte.
Under en sommarvecka revs den del av huset där jag och mina polare höll till. Med rivningsmassorna följde också min förstärkare, nån synt och ett elpiano, Fender roads, som jag gnetat ihop efter ett sommarjobb. Själv befann jag mig utomlands, utom räckhåll för rivningskulan.
När jag nu läser Vi lever kastas jag omedelbart tillbaka till den där speciella känslan av m-u-s-i-k i hela kroppen. Det bubblar som kolsyra från tårna, ut i fingrarna. Som en blandning av uppväxt, upptäckt och uppror. Jag hör några plågsamma syntförsök. Surret av gitarrpedaler. Stråkmaskiner. Pukor som stäms. Garv. En del gråt. Starka röster om solidaritet. Kärva mollackord. Ljusblå sussackord. Och skitlånga solon långt in på vargtimmarna. Periodvis bodde jag i sörjan av trasmattor och nedsuttna second hand-möbler och gick direkt till mitt jobb på postverket, efter nätter av jammande.
Under några intensiva år var det här vår egen skola där alla inblandade agerade lärare och elever, rektorer och vaktmästare. Berodde allt bara på tidens inneboende kreativitet? Eller fanns det en speciell jordmån för musikalisk kreativitet i Gävle, som gjorde det möjligt för proggen, punken, den symfoniska rocken och fusionsmusiken att utvecklas sida vid sida?
På den frågan vill jag gärna svara ja! Gävle har alltid varit en musikstad. Det börjar redan på 1700-talet med rötter i Kungliga Hovkapellet och Gustav den III. Och det har aldrig slutat växa.
Åter till 70-talet minns jag det som en härlig mix av replokaler, kollektiv, graningekängor, överskottsrockar, Marschallförstärkare. Och linser. Linssoppa, Linsgryta. Linsbiffar. Linsbröd. Linserna var 70-talets nudlar. En räddare i nöden.
Och få låtar var som sagt kortare än 20 minuter. Ibland var låtarna rent av himmelskt långa. Vi ville ju inte vara sämre än Genesis’ paradlåt Suppers Ready (27 minuter)!
Så här kunde en spelning på Fritidsgården Brynjan utvecklas. Jag kommer särskilt ihåg en konsert med den symfoniska gruppen Hangar där jag själv satt i syntkiosken och levde ut mina drömmar som Brian Eno och Rick Wakeman.
Spelningen börjar med att en av oss redan har skrivit en recension och skickat till lokaltidningarna. Vi litade nämligen inte på att någon kunna bedöma vår arty-farty-Yes-King Crimson-influerade musik J
På Brynjan är det glest med folk. Efter ena väggen sitter tre brynäsare och trycker. För att bryta den dåliga stämningen tänder vi värmeljus på scenen. Snart tar det eld i en dunjacka. Trummisen blir ivrig och fastnar med en trumstock innanför glasögonbågarna och sprätter iväg glasögonen till andra sidan lokalen i ett krasch. Nu är lokalen folktom. Basisten signalerar att han vill ha solo. Som sedan pågår minst 45 minuter till en såsig stråkmaskin. Vi avslutar konserten med att spela ledmotivet till Bröderna Cartwright. Allesammans på en gång, i olika tonarter!
Vi var världsbäst. Men ganska snart tvärdog den svenska proggen eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men sedan blev den ett småskuret och slutet system för små lokala politruker.
I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja någon politisk riktning. Tysk krautrock och fransk art-rock slog aldrig riktigt i Sverige. Till slut ville vi mer än själva ideologin och många av oss började också studera musik på högskolor och universitet.
Det har skrivits kilometervis om 68-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977, punken, där Gävle i hög grad är en viktig kugge.
Mitt i musikrörelsen och ABBA:s råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.
I ett pojkrum, i en lägenhet någonstans i stadsdelen Sätra, sitter en ung människa och känner utanförskapet koka. Punken är något av det märkligaste och största som hänt svenskt samhällsliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha sålt sig . För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, landstingspolitiker, revisorer och IT-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.
I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter… om vartannat.
Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 1977-87. Varken förr eller senare har avgrunden mellan rockmusik och konstmusik varit djupare. Bland annat blottlägger det skillnader mellan universitetsstad och arbetarstad. Vi och Dom. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener – och stadsarkitekter lät rivningskåkarna stå kvar som framtida aktivitetshus.
Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden harvade i samma gödselstack. Men i Gävle lyckades vi hålla ihop och nätverken har bestått, vilket märktes med all önskvärdhet när Länsmuseet 2010 visade utställningen Tänd Mörkret. Till vernissagefesten vällde medelålders punkare och proggare, syntare och andra från alla hörn. Det kändes som en stor klassfest som aldrig ville ta slut. Just i detta då gissar jag idén till boken Vi lever föddes!
Idag frossar utländsk press i skandinavisk punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.
Bara häromdagen kände jag att punken och proggen lever på en badstrand i Strömsbro, utanför Gävle. Ett gäng sitter och röker vattenpipa i solskenet. I stereon brummar Blommor & Bajonetter med Arabens Anus. Min dotter undrar: Varför är dom utklädda och varför har dom tuppkammar och fågelfjädrar i håret?
– Dom är punkare, svarar jag.
– – Jaha, säger hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva.
Så är det. Liket lever.
Den som fortfarande, efter att ha läst Vi lever, tror att musik är underhållning. Till dig vill jag säga: du har inte fattat poängen.
Visst kan boken fungera som en markör på soffbordet, typ “Här bor vi med våra ideal som stelnat något med åren.” Och det kan störa mig lite att till och med punk och progg goes antikrunda. Snart, mycket snart, kikar Knut Knutsson fram i rutan med ett knippe vinyler av PF Commando och Pillisnorks.
Men vad gör det. Det bevisar bara ytterligare musikens och dess utövares överlevnadsförmåga.
MS