Konstpaus med John Cage
Den gamla DDR-ångesten står som en kvast runt Halberstadt. Det känns omedelbart när man sätter foten på perrongen. Lukten av bränt gummi och dragiga vedkaminer, smaken av pumpernickel och veteöl, ruinerna som ingen orkat schakta bort, ljuden av gnisslande spårvagnar”.
Det här hade den amerikanske tonsättaren John Cage gillat. Jag älskar det. Därför har jag tagit mig obehaget att åka hit så långsamt som möjligt med så många tågbyten som möjligt, för att uppleva Cages fabulösa orgelstycke ORGAN2/ASLSP. Just nu spelas en utdragen paus fram till februari 2003. Därefter utvecklas ett E-durackord, ASLSP (As slow as Possible).
Under 639 år ska kompositionen och instrumentet, en tentakelliknande luftdriven orgel med jättetangenter, formas i generation efter generation. Spelplats är klostret S:t Burchardi som under DDR-tiden användes som svinstall.
– Du menar alltså att du åker till en håla någonstans i Europa, tar ett varmt bad, dricker några Jever, och går sedan iväg till ett sletet gammalt kloster för att lyssna till en paus? Är det sant?
– Ja.
Tågresandets optimala tid är cirka 70 minuter, har jag läst i en rapport om folks upplevelse av tid. Och det sammanfaller någorlunda med tiden för en klassisk symfoni i tre satser. Redan här bryter resan till Halberstadt med traditionen. Grafiskt uppvisar ett stycke musik i noterad form stora likheter med rälsens sträckning genom landskapet. Och på skenfogarnas tid fanns givna taktstreck som hördes i form av rytmiska dunk.
Tågresande är tid, 90 procent tid. Det är också musik. Tågresande är ljudresande och monotoni. En utsträckt paus trots att det hela tiden låter.
Se resan till Halberstadt som en pilgrimsfärd i ljudets riktning. Ett Peace-Love-and-Understanding-projekt. För egentligen handlar det om viktigare saker än musik. Kanske civilisationskritik. Mot tiden. Mot kommersialismen. Mot mellanhänderna. Mot allt etablerat. Ja, mot konsten själv! Inte konstigt att Cage är mera inne än någonsin bland unga konststuderande, så inne att till och med några forna DDR-dissidenter tagit honom till Halberstadt.
Här i staden är en fjärdedel öppet arbetslösa. De rika blir rikare och de fattiga väldigt fattiga. I blockhusen gapar tomma lägenheter där fönsterkittet ramlat bort. Framtidstron tycks vara avhängig hur mycket skuldbörda man känner inför att vara ”utköpt” eller ”inlöst” av Väst. Vad gör man som borgmästare för att skänka lite glädje åt en sådan stad?
Jag söker Oberbürgmeister Hans-Georg Busch för ett svar, men just nu är han strängt upptagen med att leka jultomte runt sitt nybyggda Rådhus där marknaden är i full gång. För tio år sen var Holzmark känt som Tysklands största parkeringsplats. I slutminuterna av andra världskriget tömde de allierade sitt förråd av bomber över centrum. Domkyrkans klockor for till marken med ett öronbedövande dån. Av den hårt nedslitna stadskärnan har arkitekterna nu återskapat silhuetten av en korsvirkesstad. Och återigen står Riddar Roland lutad mot Rådhuset.
Sådana är förutsättningarna. En plats med många kyrkor, religiöst arv och gator med namn som Johann Sebastian Bach Strasse, Mozart Strasse och Richard Wagner Strasse. En plats som söker sin identitet. Det är också på sådana ställen de mest anmärkningsvärda konstprojekt tillåts hållas.
Kring gruppen av orgelbyggare, organister, musikvetare, teologer och filosofer som engagerar sig i ORGAN2/ASLSP finns även en svensk, Hans-Ola Ericsson. Först vill man undersöka hur långsamt som verkligen är möjligt att spela. På en pneumatisk orgel går det att lägga tyngder på tangenterna, men hur länge håller instrumentet tätt? Själv ger Cage inga tidsmarginaler, stycket kan fortgå så länge planeten har liv. För att ge projektet en tidsram har man ändå fastslagit år 2639 som slutår. I Halberstadt fanns nämligen en berömd blockverksorgel, byggd 1361 (1361+639 = år 2000), beskriven i Michael Praetorius bok Organographia. En stiftelse är grundad och vid varje ny ton (musiken är delad i 8 satser där varje sats tar 71 år att spela) planeras ett John Cage-symposium.
Men det finns också kritik att rikta mot projektet: att det skulle vara alldeles för internt. Klostret hålls stängt, och bara den som har ork att stå emot ingrodd byråkrati och kan kvittera ut en nyckel från Informationsbyrån, får tillgång till denna storartade anti-musik. För Cages idé är ju lika sympatisk som allmänmänsklig: allt levande har ett ljud och alla människor är kompositörer.
I samma anda byggs flera nödbromsar runt om i världen. Till exempel millennie-klockan som ska ticka oerhört långsamt, konstruerad att hålla minst 10 000 år. ”Idén med klockan är att uppmuntra långsiktigt tänkande”, sa stiftelsens ordförande Stewart Brand i samband med att man förvärvade ett markområde i öknen i Nevada, där klockan ska byggas in i en klippa.
En paus, är det musik? Kan det kallas musik, något som ligger bortom de tidsliga, klangliga, dynamiska, ja rent praktiska räckvidderna för exempelvis en konsert? Ja, menar Cage. Komponera är en sak, spela en annan, lyssna ett tredje. Vad kan de ha gemensamt? ”Nu när allting blivit så enkelt, finns SÅ mycket att göra”, skriver Cage i boken Silence, som är min följeslagare under resan. Tonsättaren kan liknas vid en fotograf som lånar ut sin kamera till andra att ta bilderna.
– Men om det nu är så enkelt, då kan ju vem som helst skriva musik!?
– Har jag någonsin sagt att du är mindre intelligent än jag?
Så jag vistas i S:t Burchardi i tre dagar och upplever ständigt något nytt.
Dag 1. Bälgarna pumpar i det råkalla klostret. Som ett stort pulserande hjärta, blandat med ljudet av nätspänning, hisstrumma, ett brusande hav på avstånd. Det låter förväntansfullt, som ett intro; det där elektriska ljudet som ligger i luften strax före en rockkonsert. Fast på lägre ljudnivå.
Dag 2. Himlen klarnar upp och nu låter bälgarna vassare, skorrande ventilationstrummor, inte lika suggestiva. Dessutom är klostret fullt av duvor. Över tornet flyger en vråk som störtdyker efter något på marken. Nervositet, ingen vila, trots söndag. Kyrkklockorna från Halberstadt lägger ut en klangridå över S:t Burchardi.
Dag 3. Det är måndag och runt klostret har människor på måleriet, möbelfabriken, stenhuggeriet och hjälporganisationen börjat arbeta igen. Jag ägnar hela dagen åt att lyssna på pausen genom olika håligheter i klostret. På så sätt blir byggnaden ett instrument, en högtalarlåda. Och bäst av allt: under dessa dagar hör jag inte en enda mobiltelefonsignal!
Efteråt ligger inledningspausen till ORGAN2/ASLSP kvar i kroppen som en djup suck. Men en suck i uppsluppen moll.
Cage anses allmänt vara mera intressant för sina idéer än för sin musik. Jag tycker precis tvärtom. Det är ju idéerna som är hans musik! Alla läten omkring oss, nattfåglar, djur och människor, små tonhöjdsglidningar i atmosfären, knappt hörbara ljudtrycksvariationer. Därför kan några bälgar som pumpar luft i ett kloster låta finare än en poplåt på tre minuter i Radio Rix.
Cage uttrycker inget i sin musik, det är snarare musiken som trycker ut honom. Här befinner vi oss alltså i en annan förnuftsvärld vänd bort från romantikens maestro och vår egen tids prästerskap med tolkningsrätt och bildningsrätt. I stället för den suveräna konserten, cd-skivan, föreläsningen etcetera träder lyssnaren in i centrum. ”Ny musik, nytt lyssnande”, menar Cage. ”Försök inte förstå vad som sägs, för om någonting hade sagts skulle ljuden haft formen av ord” (ur Silence).
Av samtliga kompositioner Cage skrev går nästan inget att hänföra till någon traditionell grupp eftersom han ständigt införde nya tekniker, till exempel 25-tonsskalor, preparerade pianon med skruvar, bambustickor, plastskedar, gem och kautschuk, obestämt skrammel, radioapparater, spel på vattenbehållare och bilbromstrummor, leksaker. Musiken blir tvunget olika från gång till gång samtidigt som Cage tycktes födas på nytt och på nytt. Till slut började han använda slumpen. Kasta tärning, placera nottecken vid sporadiska ojämnheter i manuspapperet, skjuta hagel” Gruppen kring ORGAN2/ASLSP har singlat slant för att fastställa klangerna, orgelns registrering.
Året 1952 förknippar inte minst pianister med stycket 4.33. Där sitter instrumentalisten, propert klädd i frack och lackskor, i orörlig koncentration, under fyra minuter och trettiotre sekunder och spelar – ingenting. Varför? undrar vän av ordning. Det är nämligen aldrig riktigt tyst. Lungor, tarmar, nerver, tankar, allt har ett ljud. Så därför är det tysta stycket 4.33 inte tyst, det vill i stället få oss att fästa uppmärksamheten på livets betydelsefulla meningslösheter. Och deras gemensamma riktning åt stillheten.
ORGAN2/ASLSP lämnar över rubbet åt musikern, orgelbyggaren och lyssnaren. Det är otvivelaktigt en slutpunkt, men också en början. Ett så pass långt musikstycke ställer sig över alla beslut av både konstnärlig och politisk art och lever vidare i ett autonomt NU. Vad gör den här sortens musik med oss lyssnare? Bara vetskapen om att generation efter generation sitter i det gamla svinstallet och lyssnar till en ton lite då och då tillsammans med omgivande ljud, gör mig alldeles tårögd. Det är fan det finaste konstverk som gjorts.
Med risk att bli högtravande vill jag kalla det zen och konsten att ta det lugnt. Lyssningen av ett Cage-stycke ligger nämligen mycket nära meditationsteknik. Det kräver varken några fromma gärningar, religiösa ritualer eller ens intellektuella ansträngningar. Dess styrka är tomheten. Samma tomhet som i dag upplevs som oerhört plågsam.
Slår tankesättet rot utgör det onekligen ett hot mot hela musikindustrin. Och hur ska fackförbunden möta anstormningen av 9 miljarder lyssnare som söker medlemskap som kompositörer?
Det är mycket som är ur led. Men när vi nu går in i ett nytt år säger jag som John Cage: Jag har ingenting att säga – och jag säger det. Ända till vår död kommer det att finnas ljud. Och de kommer att fortsätta efter vår död. Vi behöver inte frukta för musikens framtid.
MS