Stockhausen leker Gud

Karlheinz Stockhausen befinner sig i Köpenhamn. Den som hoppas möta en mystiker beväpnad med hårdför “musikdenken” blir antagligen väldigt besviken när Stockhausen numera visar sig vara både kontaktskapande och begriplig.

I vit kostym står han vid dörröppningen till Danska radion och tar varje lyssnare i hand personligen: Guten abend, guten Abend … ljudåtergivningen är bäst de åtta första raderna i mitten … guten Abend.

– Jag vill att ni blundar i två timmar och lyssnar till den inneboende polyfonin i de minsta ljuden, och för att ingen ska behöva känna klaustrofobi har jag tänt en liten måne i konsertorgelns övre del.

Från högtalarna väller Weltraum. Materialmässigt tycks hela denna elektroniska monolit av flimrande och filtrerade frekvenser hållas samman av en superformel. Överallt i musiken kan man höra formeln, som matematik.

Men att höra matematik?

– All överföring i hjärnan sker digitalt och moderna apparater är bara kopior av hjärnan, svarar Karlheinz.

Allra tydligast visar sig superformeln i det fyrtio minuter långa a cappella körverket Welt-parlament, som i konsekvensens namn får avsluta festivalen. Här har Stockhausen arbetat fram ett nytt imponerande hyperspråk vars lokala hemvist påstås vara det “himmelska parlamentet”. Målet är dock detsamma som alltid: maximal utvinning av en “Fremde Schönheit”.

Men också Libra (för Suzanne Stephens, basklarinett) följt av Kathinkas gesang (för Kathinka Pasveer, tvärflöjt) törstar efter skönhet. Tung bildningsmusik, som när den konfronteras med främmande makter alstrar något jag skulle vilja kalla tysk sensualism.

Han är fullständigt kompromisslös. Sådant kostar svett, tårar och mycket pengar. Han menar bland annat att “Musikern bör vända tillbaka mot en mer vardaglig roll där samhället verkligen behöver honom, nämligen som medium”. Vilket onekligen kan tolkas som new age. Och när han vid något tillfälle antytt att han “hör röster från Sirius” skrattas argumentet bort. (När Artur Lundkvist skrev en ingående reserapport från Sirius var det inte många som ifrågasatte om han verkligen varit där.)

Alla uttalanden från Stockhausen bör helst placeras i en lång tankespiral som börjar redan 1951 och det seriella Kreuzspiel, och som efter visionen om Sirius från 1977 har tagit form i operaprojektet Licht. Licht förekommer i flera skepnader, främst som övergripande idé men också i form av små självständiga satelliter. Musiken Elufa, Xi, Libra, Kathinkas Gesang, Ave, samtliga ingår i operan.

Om Licht har lärda män och kvinnor skrivit tusentals sidor text när de i stället kunnat citera Stockhausen: “Licht är den totala samklangen av musik och religion.”

Richard Wagner skrev Ringen under 22 år och placerade den i Bayreuth. Efter 28 års “futuristisk konception” beräknas Stockhausen vara färdig med Licht år 2005. Ett sjudelat operaprojekt med tydliga referenser till skapelseberättelsen. Cirka 20 timmar musik, dans, mim, film och installationskonst där alla inblandade antas upprätta telepatisk kontakt med varandra.

Huvudpersonen Michael, född under påvra förhållanden, drar iväg på en intergalaktisk resa vilken tar en avsevärd tid även för en uthållig publik. Pappa Lucifer, en nobel ängel, och mamma Eve, alltets ljus, ser sin son plötsligt lätta från marken och bli en människa, en vision, och slutligen en gudsspegel. Att Karlheinz valt att berätta sin självbiografi så reservationslöst har naturligtvis retat många.

Tror han att han är Rikets nye wagnerprofil? En tysk Ralf Lundsten med matematik i bagaget? Vem besitter denna rätt?

Under tiden leker Stockhausen – och det nöjet kan man gott unna honom. Om det är sant att den musik vi hör här nere på jorden bara är en bråkdel av en bråkdel av en stråle från den solmusik som fyller valvet, måste man villigt medge att Stockhausens Licht lyckats pricka in en okänd fläck i solsystemet. Väsentligen är det en syntetisk musik för en syntetisk kultur, eftersom den alkemistiskt fogar samman så många aspekter som möjligt av erfarenheter och ljud.

Stockhausen lämnar dörren öppen för dig och mig till sitt laboratorium. Åt sig själv lämnar han en ännu större möjlighet: att leka Gud.

MS