Ständigt denne Mozart

Ett tåg har spårat ur, jag har ett flyg att passa, det börjar bli tajt om tid och jag fastnar i ett kösystem som kund nummer åtta i en telefonväxel hos Nederländska statsjärnvägen.

Det är många som ringer just nu, men vänta, det är snart din tur… Läget är pressat. Dessutom är vi trehundra personer som av olika anledningar känner oss pressade, alla ska vidare till olika delar av världen men ingen begriplig information lämnas. I stället sorteras vi in i en datorfil efter den senaste logistiken. Nervositeten utvecklas till hets. Trehundra människor börjar planlöst springa till busshållplatser och plattformar.

Panik. Minuterna går och under tiden spelas ett smärtsamt vackert adagio ur Mozarts klarinettkonsert i A-dur, i telefonväxeln och snart även ute i vänthallen via dolda högtalare.

Som om musiken skulle hålla oss lugna och ha ett försonande drag över en organisation i upplösning. Som om musiken på något magiskt vis har möjligheter att frysa klockans tickande. Det är bara det att tillfället, miljön, kompositören, musikstycket, den goda men dock manipulativa tanken är extremt illa valt. Mozarts klarinett får helt omvänd mening och trehundra urspårade resenärer känner endorfinet skrika i kroppen. En violinist från Karlsruhes stadsorkester blir ursinnig och ska stämma NS International: “Blir det ingen ändring på detta är jag villig att driva frågan hur långt som helst.”

Ändring på vad? Nu är vi helt förlamade av stress och kan inte tänka en enda logisk tanke. Är det kanske Mozarts fel att vi känner oss så dumma? Har konsertens “obeskrivligt kyska grace” (tonsättaren) förvandlat oss till en skock lallande fånar i ett datoriserat filofaxsystem?

En sak är alla fall säker, han skrev konserten i annat syfte än för kalabalik på Utrechts järnvägsstation. Enligt Mozart själv var det ett livsverk som råkade bli till just i skarven mellan Trollflöjten och Dödsmässan, följaktligen i skarven mellan liv och död. Han hade spisat en “förträfflig bit stör”, “blossat på en härlig pipa”, spelat två partier biljard, druckit svart kaffe, rusat upp och skrivit ner melodin i ett svep. “Kantabel, utan virtuos flärd, tät men inte tjock, ja ett mästerverk”. Två månader senare var han död.

Tankarna om musikens och livets mening far genom huvudet på mig när jag står på perrongen med mobilen tryckt intill örat. Kontakten börjar hacka och trassla just som klarinetten ska utföra det berömda fermatet, “den kosmiska rysningen”, på krönet av melodin.

Det är många som ringer just nu, men vänta, det är snart din tur… Månaden innan har jag hört samma låt i en annan telefonväxel. Och månade dessförinnan. Vid närmare eftertanke har jag under året suttit fast i massor av support- och upplysningsköer och påfallande ofta har man spelat Mozarts klarinettkonsert. Varför?

Ett möjligt svar är att konsertens smaklogotyp passar in i formatet hos musikföretaget som levererar den här sortens tjänster. Genom att utnyttja mottagarens klichévana tror man sig nå en positiv effekt. Ett annat svar ligger djupare och kan förklaras med hjälp av det nötta uttrycket globaliseringsfällan.

När turbokapitalismens store cyniker, Zbigniew Brzezinski (bl a fyra år som rådgivare åt president Carter) myntade uttrycket “tittytainment” anade han kanske inte hur hans profetia skulle drabba hela världen. “Med en blandning av bedövande underhållning och tillräcklig näring kan nog världens frustrerade befolkning hållas på gott humör”, var själva innebörden i “bröstmjölksunderhållningen”.

Allt är överallt. Även Mozarts klarinettkonsert är överallt. Globaliseringens stereotypa idé är genomförd på samtliga nivåer. Med musikens hjälp vill man (företaget) förena kunderna (mänskligheten) i en gemensam fantasi om tillvaron.

Tänk. Miljarder människor från Bogotá till Jakutsk, fast i telefonväxlar, fångade i en gemensam ljudvärld där Mozarts klarinettkonsert är förebild, vars undersköna melodi avger ett löfte som inte kan infrias. Vad händer? Knappast några nya lyssnare och nöjda kunder, tvärtom.

Musikens omfunktionalisering till kuliss och tidsfördriv har drivit på en ny typ av medierat lyssnande. Någonting har definitivt hänt de senaste fem åren med själva ljudanvändningen.

Få skulle tänka tanken att sätta en roman av Balzac i händerna på tålmodigt köande Ikeakunder. Ingen patient på hjärt- och lungkliniken blir påtvingad highlights från Molières Den girige under tiden i väntrummet. Runt systembolagens ringlande köer en fredagseftermiddag dansas det aldrig balett ur

Nötknäpparsviten. Postkassörskorna behöver inte hålla upp stora oljemålningar av Prins Eugen för att stävja irritationen bland väntande. Och inte heller har det hänt att Centrala studiemedelsnämnden försökt stilla humöret på arga studenter med lite klassisk radioteater i telefonluren.

Omfunktionaliseringen har gått så långt att musiken, paradoxalt nog, inleder en massflykt bort från musiken. Det händer något när man flyttar runt tider, miljöer och världar. En del av känslolivet amputeras.

Tillbaka på tågstationen i Utrecht. En bit in i klarinettkonserten är jag nämligen beredd att ge upp. Men jag upptäcker samtidigt vissa likheter mellan mig och den sadistiske fadern i bröderna Tavianis film Padre Padrone. Vildmarken, analfabetismen, språklösheten, den malande inre monologen och så Mozarts klarinettkonsert som ackompanjerar faderns snubblande hemväg över fälten då han bestämt sig för att döda musiken, och därigenom döda sonen.

Det kan också sägas på annat sätt, med författaren Bengt Anderbergs träffande ironi: “Vi har just fått in ett meddelande om att Yttersta Domen har börjat och återkommer strax med ett reportage. Men först, lite musik.”

MS