Under en sten nära dig

Människan och naturen. Vilket team!

Tanken slår mig varje gång jag stänger dörren om mitt sommarhus. Efter någon vecka flyttar naturen in genom golvspringorna. Det känns bara bra. Gråsuggor och långhornskrypare är väl också människor!

För mer än 250 år sedan skrev Carl von Linné sin Critica botanica. Han kom då fram till att det i Sverige finns 3 500 arter som man bör känna till. “Ty om man inte känner namnen är kunskapen om tingen värdelösa.” Därom kan man naturligtvis ha olika åsikter, särskilt i vår motsägelsefulla tid där den biologiska mångfalden hotas och vi samtidigt lär oss fler namn. Dagens Sverige beräknas ha fler än 50 000 flercelliga växter, djur och svampar. Varje dag försvinner något kryp samtidigt som vi lär vi oss namnet på ett nytt.

Nationalnyckeln är inte bara en fortsättning där Linné slutade, det är även ett bokprojekt som sträcker sig över 20 år med 100 volymer, och ett grandiost försök att kartlägga vår egen biologiska mångfald. Sverige är faktiskt först i världen med ett sådant arbete.

I dag använder vi naturen som ett stort vardagsrum. En potatisåker. En brädgård. Något att slå upp tältet i. Vi tar visserligen intryck men låter oss sällan tryckas ut av naturens egna krafter. För i den här dragningen till naturen finns också en rädsla. Möjligheten att överraskas av en sovande spökdubbelfoting ligger ständigt på lur, som när man frivilligt sticker in handen i en rutten björkstubbe.

Det är naturligtvis ett enastående projekt med maximal mängd vetande, och att den sammansatta naturen är så mycket mer än biologi förstår man genom att öppna någon av Nationalnyckelns volymer. Numera sätter inte jag ner fötterna var som helst utan att skänka Linnés jordkrypare (en ljusgul krabat med 146 ben, giftklor och bukplåtar) en tanke. Eller när jag svalkar mina fötter på någon av dessa 262 olika bladmossor som vi försöker utrota med morrande mossrivare.

Nationalnyckeln uppmuntrar till privatvetenskapliga utsikter. Men att räkna tar tid, man “måste hafva tolamod, roligt sinne och fullt uppehälle. Man måste göra observationer i långa tider och ej för hastigt”, som Linné uttryckte saken under sitt Tal om märkvärdigheter uti insekterna 1739. Efter en stund återvänder ödmjukheten och förmågan att uppleva det efterlängtade i det lilla.

Nyckeln är dessutom ett under av systematik, som inte alltid är så enkel att förstå för en lekman i fråga om klassificeringar och namngivningar. Men vad får vi ändå veta om varje art? Till exempel hur de är släkt, deras förfäder, inom vilka områden de rör sig, deras evolutionära historia och deras vetenskapliga och svenska namn. Och hur de ser ut. Nationalnyckelns stora förtjänst är illustrationerna. Torrheten i texterna motverkas av bilderna och inlånen av litterära citat. Som det ur Harry Martinsons Tuvor: “En vaknad fjäril prövar pudervingen. En timme går då ingen slända dör. Du går i sällskap med den lätta vinden och söker ingenting men finner tingen “”

Så är det nog. Fjärilar (140 arter) är poeternas insekter. Fjärilar är metaforer för konst och skapande och inget får oss att lämna vinterdvalan bättre än vårens första citronfjäril. Medan mångfotingarna (111 arter) mera tillhör skräckfilmerna. Vi skräms av håriga, beniga, gnagande gynnare trots att vi dagligen är i kontakt med dessa myllrande leddjur. Under jordiga spån och annat bråte dyker de upp. Det är då som vardagsbödeln i oss rycker ut för att mörda. Familjen tillhör också naturens största ironi: förgängligheten. De flesta möter vi nämligen som fossil.

Bladmossorna (262 arter) skänker vi alltför sällan en tanke. Jag tror vi avnjuter dem på distans, något dekorativt som går att köpa på handelsträdgården. Efter NN:s grundliga genomgång av släktet sköldmossor till blåmossor, med hjälp av över 1 000 fotografier och akvareller, tror jag emellertid att mossorna kommer att uppleva en revival.

Skogarna och ängarna var större förr. Naturen kändes som ett stort skafferi, men samtidigt mystisk i hela sin storslagenhet och “vetenskaplighet”. Naturen var vild, det låg en skrämmande tysthet och blyghet omkring själva naturupplevelsen. Här var det inte tal om något intimt umgänge med estetiska kvaliteter. Tvärtom. I dag är vi inomhus fler timmar än utomhus, och klenare och mer allergiska blir vi.

“Ja, man har mycket lite intresse för naturen, folk synes gå blint genom livet i detta avseende”, sa en skogsarbetare från Skinnskatteberg.

Vem äger folklig kunskap? I en nära framtid blir det sannolikt nödvändigt att hitta skrivningar i lagen för att kunna hävda folklig rätt mot storföretagens utnyttjande av copyskyddet. Jag tänker till exempel på alla ämnen som mångfotingar pyser ut när de känner sig hotade. Här finns en möjlig exploatering som tidigare inte har testats.

Nationalnyckeln får urgenen långt därinne att skramla till av iver. Kunskapen må vara glömd men den är inte särskilt svår att återerövra. Fast balansen mellan romantik och begär, storstads- och landsbygdsmentalitet, mellan exploaterande och förvaltande, rovdrift och uthållighet och så vidare är inte lätt. Vi har röjt, bränt, tuktat, sått, dikat, planterat, plöjt och på olika sätt arrangerat naturen. Vi har drunknat i naturpatetik. Här får man plötsligt ett slags skiktröntgen av artrikedomen.

Att uppleva natur är alltså en högst sammansatt känsla parad med uppfattningar om hur man bör se och uttrycka det sedda. Hos en stadsbo och en öbo väcks antagligen helt diametrala känslor. Likaså ter sig kärleken till arternas mångfald väldigt olika beroende från vilket perspektiv man tittar. Det finns många fler subtila, psykologiska finesser att fundera över när det gäller rena konfrontationer med naturintressen, det påstådda natursinnet och “Guds fria natur”.

Så jag ger mig ut i landskapet med mångfotingarnas bibel under armen och tänker samtidigt på Linnés levnadsregel: “Alt är gjordt för menniskans skull.” Om den verkligen stämmer? Först tittar en pysslingstenkrypare fram. I maskhögen dyker något upp som liknar en klotfoting, vars kärleksliv verkar ganska rafflande: “Om honan är beredd fyller hanen sina gonopoder genom att böja kroppen så att gonopoderna kommer i kontakt med penisparet på 2:a benparets höfter ” så tar han ett nytt grepp om honans antenner “”

Men: naturen börjar inte tvärt bara för att allmän väg slutar. Den kryper in under betongen, mossor väljer att växa utmed gågatan mitt i city och mellan trappstegen till Ica Nära. Naturen flyttar också hem till mig: silverfisken mumsar i sig av stärkelsen i bokstäverna inuti mina gamla böcker. Och tingens nedbrytare, kvalstret, petar med sina taggiga betar i sig föda från mitt örngott.

Nationalnyckeln inspirerar en annan tidsaspekt, det gäller att försöka “göra ingenting”. Jag sätter mig på ett flyttblock i skogen. Lyssnar, tittar, smakar, luktar, känner och slänger mitt gamla slitna ego på återvinningshögen. Det är helt nödvändigt att reglera tempot, för storstadsbor går någon kilometer fortare i dag än för tjugo år sedan. Snabbköpskassörskorna talar fortare. Hamburgerrestaurangerna serverar fortare. Pipet i telefonsignalen har kortats för att vi ska avsluta samtalet fortare. Dammsugare suger fortare, och så vidare.

Till och med sorg kräver snabbhet. I USA testas just nu en form av drive in-begravning där man säger farväl till sin avlidne vän utan att behöva stiga ur bilen. Hela vår sociala rytm lyder under en snabbhet som är naturen främmande.

Snabbhet är också en klassfråga. Människor med arbete upplever rytmen och pulsen på annat sätt än människor utan. Det paradoxala är att fri tid omedelbart ger upphov till stress. Varje minut kostar. Jag nämnde det för konstnären och utemänniskan Nils Aslak Valkeapää en solig vårdag i norska Skibotn. Han tittade oförstående på mig. Jag hade just passerat Laxvattnet och Lyngenfjorden och kände mig helt bedövad. Bergstopparna rev hål i molnen. Våren var på gång och med den kom syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna. Jag gick efter stranden flera dagar. Gjorde inget annat än gick och gick och började så sakta glömma att tid kostar.

Rör man sig tillräckligt långsamt och länge på samma plätt upphör nämligen naturen att vara ett museum, ett utflyktsmål. Det sammansmälter. Naturen blir ett slags instruktör som lär ut hur man “gör sig villig”. Det påminner rätt mycket om att stämma ett musikinstrument. Då blir marken min säng. Solen min lampa. Sjön mitt tvättfat. Ljuset och mörkret min klocka.

Detta händer i samma land som just nu upplever att stress håller på att förinta en stor del av befolkningen. Arternas hem är ett stycke Urminnes-Sverige. En mikrovärld av jordklumpar, äggmassa, silke, hudömsningar, körtlar, benutväxter, halssköldar, förpuppningar ”

Och lyssna till namnen. Klöverblåvinge. Aurorafjäril. Påfågelöga. Säljskimmerfjäril. Havsstrandskrypare. Tätborstdvärgfoting. Klubbfåfoting. De låter som folkmusik i mina öron.

MS