Beethovens samlade värk

Söndag. När jag växte upp var söndagar ofta detsamma som Beethoven, Bach och Bruckner. Det lyssnades på utsträckt musik av tonsättare som börjar på B. Och den ende jag har svårt för än idag är Bruckner, den rigoröse luftslottsbyggaren.

Annat är det med Beethoven. Jag återvänder gärna till den monumentala Beethoven-editionen från Deutsche Grammophone med 87 cd-skivor.

Skivförläggare, inspelningstekniker, violinister, dirigenter, biljettförsäljare… Det är många som hemsöks av ärkespöket Ludwig van Beethoven.

Älskad, hatad, upphöjd, marginaliserad – och älskad igen.

En möjligen helt felaktig tro är att Beethovens musik bara blir mer äkta och odödligare med åren. Alltid finns där något “nytt” i rullorna. En arkivarie med mandat ändrar ett pianissimo till ett diminuendo, eventuellt förlängs en bindebåge. Kanske knackar man på hos nån avlägsen släkting med ostädad vind och hittar de hittills okända elfte och tolfte symfonierna. Hela orkestrar drillas i kompetenshöjning för att förstå människan bakom verket. Om och om igen.

Kanske är det mycket simplare än så. Beethoven skrev några låtar som det står mänskligheten fritt att spela. Var som helst, när som helst, hur som helst, för vem som helst, ibland till ingen nytta alls.

Testa dig själv. Tänk på en kompositör med grått yvigt hår och iskall blick, hur spelas hans musik? Torrt, korrekt, osensuellt, inför sittande publik i en kammarmusiksal på ett Länsmuseum någonstans i Sverige. Det är den vanliga situationen.

Föreställ dig en stendöv Beethoven, arg som fan, geniförklarad och gammal nog att skriva hur avantgardistiskt som helst, folk kommer ändå att älska det. I de sista kvartetterna finns en kaxighet som skulle passa på en rockklubb med Marshallstack och rökmaskin. Beethovens pianosonater, adagio- och lento-satserna, skulle genast försköna Arlandas transithall. De flesta symfonierna skulle med lite extra volt passa in på en utomhusfestival. Eller ta hemmakvällar med Beethovens pianotrior och mikrade popcorn.

När dirigenten John Eliot Gardiner gjorde tidernas uppryckning av de nio symfonierna på 1990-talet var det revolutionären och hjälten han ville åt, långt ut i de yttersta frekvensbanden. Tanken var fin och resultatet blev jämförelsevis fint. Men även om orkestern hade det passande namnet Orchestre Révolutionnaire et Romantique, var det något i själva attityden som vittnade om romantikförgiftad-Beethoven-forskning. Lusten och begäret fick stå tillbaka för tolkningen: en tolkningstrend som alltmer blivit ett filter istället för en möjlighet. Själv skulle jag gärna höra en “tolkningsfri” Beethoven, raspig och lödig och noise-inriktad.

Spelar tonarten någon roll? Ja absolut. Om Mozart hade sina sensitiva toppar i de kosmiska rysningarnas tonart g-moll, så hade Beethoven det i raka, konkreta C-dur.

Hur starkt ska man lyssna? Riktigt starkt. Det har aldrig funnits någon anledning att sänka volymen bara för att det är “klassisk musik”, än mindre i Beethovens förhistoriska rockmusik.

Beethovens bästa tid är nu. Men innan du ger dig i kast med klassikerna: symfonierna med Berlin Philharmoniker och Herbert von Karajan, de sena stråkkvartetterna med Lasallekvartetten och inte minst pianosonaterna med Wilhelm Kempff, gör du klokt i att ge John Eliot Gardiner och hans revolutionära orkester en chans. Det hörs redan i första C-dur-ackordet. Bilden av romantikern, inte den vrånge Beethoven med pannan i veck utan den visionäre, ljusblå Beethoven. Naturligtvis kan man ha åsikter om det är så här 1:an, 2:an, 3:an, 4:an, 5:an, 6:an, 7:an, 8:an och 9:an bör spelas. Å andra sidan är det precis så här stormig, bister, oroligt mumlande, spöklik, bekännande och heroisk jag tänker mig Ödessymfonin.

Pastoralsymfonin handlar om landsbygden, javisst, i form av ett ögonblick när bäcken och åskvädret och hedarna råkade samverkade på ett musikaliskt sätt. Beethovens naturideal är knappast den prudentliga, engelska parken. Hans natur är orörd vildmark. Våldet, fulheten, smutsen ligger nästgårds. Han förde in kraften i musiken. Man fick till och med uppfinna ett nytt instrument – hammarklaveret – för att göra honom glad.

Är han världens genom tiderna bästa tonsättare? De flesta musiker skulle svara entydigt ja. De höga målen som främst rör perfektion och moral går alltid hem i musikerleden. Dessutom är han tveklöst historiens första verkligt fria musikerpersonlighet, obunden av stat, furstemakt och kyrka, tillsynes helt utan plikter. Han vägrade att skriva på befallning.

Men antagligen är det Beethovens ekvilibristiska enkelhet i formen som betyder mest och som är lättast att attraheras av. Uttrycket betyder allt. Det sista han ska ha gjort i livet, den 26 mars 1827, är att knyta näven och ropa “djävla, djävla åskväder”. Han hade just skrivit på en stråkkvartett. Det intimaste som överhuvudtaget går att komponera. Stråkkvartetterna opus 59 och 74 kommer emellertid från 1806 och 1809, en mellanperiod i Beethovens liv när han behärskar alla musikaliska former fullt ut.

Beethoven är verkligen “klassisk musik” i betydelsen fri fantasi i kombination med stram symmetri och balans. Precis i brännpunkten klassicism-romantik. Opus 59 går vanligtvis under namnet Razumovskijkvartetterna – Greve Razumovskij var rysk ambassadör i Wien – och dessa tre kvartetter har en speltid som närmar sig symfoniernas. I den första kommer en rysk melodi som inledning till finalen, i nummer två hörs ett stråk av rysk folkmusik i scherzodelen, i tredje och sista kvartetten har Beethoven istället gömt undan ryskheten i ett andante. I skissblocket för kvartetterna har han dessutom gjort en anteckning om “ett pilträd eller en akacia över min brors grav”. I övrigt bryter ett mildare känsloläge in i svårmodet. Känslan av ny kraft ökar ytterligare i nästkommande kvartett, opus 74 med smeknamnet Harpkvartetten.

Vi kan säga att Beethoven medvetet anpassar stilen efter sociala behov samtidigt som han kräver koncentration av lyssnaren. De sista kvartetterna, opus 127, 130, 131, 132, 133 och 135 är lika oförklarliga som oberäkneliga. Han var ju döv, för sjutton gubbar. Här tycks han lämna alla trivialiteter för att bara leva i sina noter, den ena kompositionen är inte färdig förrän den andra påbörjas, alltså arbetar han på tre, fyra kvartetter samtidigt för att slippa stå utanför musiken.

Ja, hur beter man sig för att lyssna till 87 cd? Ta det lugnt. Själv brukar jag välja Beethoven efter olika cykler. När det är blå himmel snurrar Eroican i hårddisken. Varierad molnighet, 9:an. Förra veckan var genomgående bedrövlig, 5:an med Herbert von Karajan och Berliner Philharmoniker. När världssmärtan börjar mola känns det aldrig fel med pianosonaten nr 32 i c-moll med Wilhelm Kempff. Som lyckopiller väljer jag Cavatinan.

Plötsligt har jag blivit en medelålders anhängare av Ludwig van Beethoven, han som en gång i tiden var den gubbigaste och långtråkigaste söndagsunderhållningen.

MS