Ett beroendeframkallande ingenting

Kvällsdimman ryker längs Testeboån i Gästrikland. Livlig aktivitet av nattsländelarver och vattengråsuggor över rinnande vatten.

Hur många timmar har jag inte stått här vid samma perfekta ström – den är varken för häftig eller för återhållen – och bundit samma slags vitvingade torrfluga, tagit sikte på samma sten och landat samma harr.

Jag har sett den växa, från 20 centimeter, till 30 cm, 37 cm, 39 cm, till
dagsvikten på kanske ett och ett halvt kilo. En praktharr i sina bästa år. För att försvåra allting och inte skada den känsliga individen fiskar jag utan håv och slö krok.

Det finns kulturer, bland annat den engelska, som ser en ogräsfisk i harren,
anser att den inte skulle vara särskilt sportfiskemässig eftersom den –
“valan”, “haspan”, “röttlingen” – inte är lika stridbar som öring och röding.
Vilket förstås inte gör min rysning mindre när en silverblank harr klipper en fluga över en snabb krabbström.

Harrfisket har så mycket finess och fingertoppskänsla. Den är till exempel den mest kritiska sötvattensfisken. Ibland ska flugan vara tufsig, ibland duger bara nybundna flugor, ibland ska flugan vara helt indränkt i vatten, ibland fullständigt torr, ibland hugger den bara vid skymning, ibland vill den ha gassande sol, ibland ska det vara ett blankt strömsug, ibland en lugn hölja, ibland duger bara perfekta imitationer av levande insekter, plötsligt attraheras den av riktiga skrämmor med gröna vingar. Harren har extremt skarp syn och upptäcker genast om maten inte passar. På bråkdelen av en sekund tycks den kunna bestämma sig.

Torrfluga och flytlina ska det vara. “Mindre fint folk använda äfven mask eller till och med elritsor till agn”, kriver F A Smitt i sin harrbibel. Harrfiskare, menar Smith, är individualister precis som sina byten. En harrfiskare har passerat troféjägarstadiet och avskyr de överfyllda “put-and-take”-vattnen där fiskar hugger som på givna kommandon.

Plötsligt kommer den vilda fisken farande som ett grått streck. Det knakar i
linan. Tidigt på sommaren är hugget lite försiktig, högsommartid desto hårdare.

Min harr, så som jag känner den som min, sjunger faktiskt under vattnet och ringar in sitt revir genom en intensiv darrsimning. Leken liknar orrens eller brushanens. Den “hissar flagg” och “stryker flagg” med hjälp av ryggfenan. 14 sekunder tar parningen, inte längre.

Harren sägs ha anadroma vanor och med det menas att den spontant återvänder till födelseplatsen; ibland väljer den att stanna där för resten av sitt livet – som “min harr”. Eller så lever den i ett stimförhållande med möjlighet att paxa en sten på sitt privata område som försvaras gentemot kollektivet. Från tre meters djup kan den störtsimma upp till ytan på några få sekunder, och snabbt tillbaka till ståndplatsen igen.

Det är vänskapsbandet som betyder något. Det gör mig inget att jag nästan alltid kommer tomhänt hem från just den här harrjakten.

Hur mår den i år? Har någon strömgädda varit framme och skadat den purpurlila kroppen? Är timjandoften lika stark i år?

”Thymallus, thymallus…” ropar jag över strömmande selet. Thymallus är nästan det enda latinska namn jag behärskar inom djur- och växtriket. Och jag inbillar mig att han svarar genom ett försiktigt nosvak.

Sötvattnets och bäckfårornas haj har en ryggfena vars färg skiftar från
“engelskt rött till mörk purpur och åskblått”, skriver Willy Haufmann. “En lax är en enkel herre men en harr är en greve”, säger ett tyskt ordspråk.

Förr pressade man olja ur harrens tarmar och använde som medicin mot kvisslor. Linné berättar att samerna vid tillverkning av renost fick mjölken att löpa genom att lägga en harrmage direkt i spannen med renmjölk. Harrkött ordinerades för särskilt ömtåliga magar.

Det skiljer bara trettio meter mellan jägaren och hans offer, trettio meter
mellan liv och död. Det gör oss till nära vänner. Naturligtvis har jag ofta
undrat om harren tar skada när den år efter år vevas in, lyfts upp i en annan värld för att beskådas och placeras trettio meter bort i ett annat revir. Gör det ont?

Tills vidare lugnar jag mig vid att dämpa smärtupplevelsen för oss båda. Med en ängels händer krokar jag av fisken och sätter tillbaka den i Testeboåns rödbrunockrafärgade vatten. Nästa år ses vi igen.

Flugfiske är långsam tid och borde stå högst upp på önskelistan över “Tio sätt att rädda världen från undergång”. Det existerar inget tidsbesparande moment. Bara ett utsträckt ögonblick. Det är långsam tid. Det kompenserar det långsiktiga och långsamma och är bra för all slags produktiv senfärdighet. Flugfisket utesluter det andra, det som ständigt kommer in och stör en tanke som är längre än fem sekunder.

Det är ett beroendeframkallande ingenting.