Inget är som efterklangen i Lau kyrka, Gotlands största landsortskyrka. Med sina 12 sekunder gör den varje människa till en storsångare när hen sjunger flerstämmigt med sig själv.

Allt låter vacker. När jag står här och lyssnar till kopior av mig själv strila som ett vårregn från taket, väcker det musikhistorikern i mig till liv. Jag gissar att tanken med efterklangen från början var att förstärka jämvikten, balansen, upphöjdheten men också ljuset, solen, poesin: till skillnad från ljudet utanför kyrkan som mera drog åt månljus, vildhet, erotik, extas. Dur innanför och moll utanför väggarna.

Kyrkan byggdes av cisterciensermunkar, och tanken var att den skulle ha blivit ännu större. Och antagligen har just den här kyrkan en koppling till Sankt Olofskulten och avsedd för passerande pilgrimer som behövde vila och be.

När Lau kyrka byggdes under 1200-talet var minnet av antikens idé om sfärernas harmoni fortfarande aktuellt. Ljudet skulle kännas fostrande och riktas uppifrån och ned, inte som en tillsägelse eller förmaning utan mera som en påminnelse. Det skulle vibrera i hela kroppen som en reflektion av det kända universums samlade harmoni.

Eftersom det här var innan upptäckten av tyngdlagen trodde besökaren i Lau att alla kända planeter skulle falla ner från sina fästen om inte sfärerna hölls ihop av röster och andra toner.

För bästa effekt skulle man riktad huvudet snett bakåt och sjunga med munnen riktad mot altartavlan. Det fick Inte störa örat, bara behaga. Annars var det kört. Uranus och Jupiter och de andra himlakropparna som ännu saknade namn kunde ju ramla ner på änget nära Lau kyrka.

Genom åren har den här väldigt långa rumsklangen knådats och formats av kyrkans stengolv, släta väggar och resliga valv. I träbänkar snickrade i gotländsk martall har församlingsmedlemmarna sjungit och känt sig större och mer upphöjda än normalt. I ett kosmologiskt perspektiv.

Musikstycken har till och med blivit specialkomponerade för att utnyttja Laus säregna efterklang. Varje år uppförs här till exempel kompositören Gunnar Buchts Musik för Lau för blåsare.

Idag kan vi naturligtvis härma rumsklanger digitalt. En extremt kort efterklangstid uppfattas som en liten garderob, medan en långt efterklang kan uppfattas som om vi befinner oss just i en kyrka eller stor vänthall. Och någonstans mellan dessa extremer finns kontorslandskapet, trappuppgången och badrummet.

Men inget är som Lau kyrkas marinerade efterklang. I världsarvet Shah Abbas moské i Esfahan går det att höra sju ekon under kupolen. Men där är det förbjudet för besökare att sjunga.

Istället har tillvarons sju efterklanger råkat hamna i en landsortskyrka på Gotland. 800 år samlade i 12 eviga sekunder.

Lau kyrka