Göra ingenting

En skulle kunna tro att jag är en världsvan flanör när jag strosar omkring på Carl von Linné allé utanför Naturhistoriska museet i Paris. Det är oktober men fortfarande dröjer sig lite sommar kvar. Två korpulenta män försöker montera en grupp uppblåsbara dinosaurier som ska ingå i en ny utställning på området.

Thyrannosaurus och Triceratops sliter sig och blåser iväg längs rhododendrohäckana i riktning mot Seine. Men mina tankar är kvar i Sverige, med en citrongul svavelbagge i min hand. På ett strandänge vid Gothemshammar, Gotland.

Det var på Gotland 1758 som Linné hittade denna lilla ädelsten i insektsfamiljen. Svavelbagge (Cteniopus sulphureus). Idag rödlistad på flera håll. Så otroligt vacker i hela sin oansenliga approach. Människan och naturen. Vilket team! Tänker jag och utforskar när baggen kryper in i ett fossil och gömmer sig.

Tanken slår mig varje gång jag stänger dörren om mitt sommarhus på Gotland. Efter någon vecka flyttar naturen in genom golvspringorna, och det känns bara bra att långhornskrypare och svavelbaggar flyttar in. De är väl också människor!

För mer än 250 år sedan skrev Carl von Linné sin Critica botanica. Han kom då fram till att det i Sverige finns 3 500 arter som man bör känna till. “Ty om man inte känner namnen är kunskapen om tingen värdelösa.” Därom kan man naturligtvis ha olika åsikter, särskilt i vår motsägelsefulla tid där den biologiska mångfalden hotas ungefär i samma takt som vi upptäcker fler arter. Varje dag försvinner något kryp samtidigt som vi lär vi oss namnet på ett nytt.

I dag använder vi naturen som ett stort vardagsrum. En potatisåker. En brädgård. Något att slå upp tältet i. Vi tar visserligen intryck men låter oss sällan tryckas ut av naturens egna krafter. För i den här dragningen till naturen finns också en rädsla. Möjligheten att överraskas av en sovande spökdubbelfoting ligger och lurar samtidigt som man mer eller mindre frivilligt sticker in handen i en rutten björkstubbe.

Numera sätter jag inte ner fötterna var som helst utan att skänka Linnés jordkrypare (en ljusgul krabat med 146 ben, giftklor och bukplåtar) en tanke. Eller när jag svalkar mina fötter på någon av dessa 262 olika bladmossor som vi försöker utrota med morrande mossrivare.

Att räkna tar tid, man “måste hafva tolamod, roligt sinne och fullt uppehälle. Man måste göra observationer i långa tider och ej för hastigt”, sa Linné under sitt Tal om märkvärdigheter uti insekterna 1739. Efter en stund återvänder ödmjukheten och förmågan att uppleva det efterlängtade i det lilla.

Som Harry Martinson skriver i novellen Tuvor: “En vaknad fjäril prövar pudervingen. En timme går då ingen slända dör. Du går i sällskap med den lätta vinden och söker ingenting men finner tingen.”

Så är det, antagligen. Fjärilar (192 arter) är poeternas insekter. Fjärilar är metaforer för konst och skapande och inget får oss att lämna vinterdvalan bättre än vårens första citronfjäril. Medan mångfotingarna (111 arter) mera tillhör skräckfilmerna. Vi skräms av håriga, beniga, gnagande gynnare trots att vi dagligen är i kontakt med dessa myllrande leddjur. Under jordiga spån och annat bråte dyker de upp. Det är då som vardagsbödeln i oss rycker ut för att slå ihjäl, utrota för stunden.

Skogarna och ängarna var större förr. Naturen kändes som ett stort skafferi, men samtidigt mystisk i hela sin storslagenhet och “vetenskaplighet”. Naturen var vild, det låg en skrämmande tysthet och blyghet omkring själva naturupplevelsen. Det var inte tal om något intimt umgänge. Tvärtom.

Naturen får ursprungsmänniskan långt därinne att rycka till av iver. Kunskapen tycks vara glömd men den är inte särskilt svår att återerövra. Vi har röjt, bränt, tuktat, sått, dikat, planterat, plöjt och på olika sätt arrangerat naturen. Och vi har drunknat i naturromantik. Nu ångrar vi oss.

Men: naturen börjar inte tvärt bara för att allmän väg slutar. Den kryper in under betongen, mossor väljer att växa utmed gågatan mitt i city och mellan trappstegen till Ica Nära. Naturen flyttar också hem till mig: silverfisken mumsar i sig av stärkelsen i bokstäverna inuti mina gamla böcker. Och tingens nedbrytare, kvalstret, petar med sina taggiga betar i sig föda från mitt örngott.

Det är alltså helt nödvändigt att reglera tempot, för storstadsbor går någon kilometer fortare i dag än för tjugo år sedan. Snabbköpskassörskorna talar fortare. Hamburgerrestaurangerna serverar snabbare. Pipet i telefonsignalen har kortats för att vi ska avsluta samtalet effektivare. Dammsugare suger fortare, och så vidare.

Till och med sorg kräver snabbhet. I USA testas just nu en form av drive in-begravning där man säger farväl till sin avlidne vän utan att behöva stiga ur bilen. Hela vår sociala rytm lyder under en snabbhet som är naturen främmande.

Snabbhet är också en klassfråga. Människor med arbete upplever rytmen och pulsen på annat sätt än människor utan. Det paradoxala är att fri tid omedelbart ger upphov till stress. Varje minut kostar. Rör man sig tillräckligt långsamt och länge på samma plätt upphör naturen att bara vara ett utflyktsmål. Det sammansmälter.

Det gäller framför allt att försöka “göra ingenting”. Att lyssna, titta, smaka, lukta, känna och slänga sitt gamla slitna ego på återvinningshögen.

Någon timme har passerat och de uppblåsbara dinosaurierna är nu på plats. Männen är märkbart stolta. De står där och jäser och ser ut som charmigt misslyckade förklädnader från en Rosa Panternfilm med kommissarie Clouseau.

Jag går Carl von Linné allé ner mot Seine. Tänker på svavelbaggen och känner mig rätt så bekväm med kretsloppet i mitt liv.

Svavelbagge, Gothemshammar, Gotland