”Så Strömberg avser söka vapenfri tjänstgöring?”

Han heter Gunnar Söderström, en storväxt folkskollärartyp som släpar fram en buteljgrön Halda och vrider ner ett skrivpapper med vattenstämpel. Är jag tillräckligt moraliskt övertygande för att förtjäna vapenfri tjänstgöring? Kommer jag från ett troende hem? Är jag rent av religiös? Har jag några emotionella hinder? Frågorna kommer slag i slag.

Hur skulle jag agera om mina närmaste utsattes för våld och jag – plötsligt utan föraning – fick en låda vapen till mitt förfogande? Skulle jag skjuta då?

Trots att jag förberett frågetypen minutiöst kommer den sortens frågor som en fullständig chock. Vid mönstringen fick vi en träbössa som skulle riktas mot en punkt i rummet. Jag lade bössan åt sidan i protest och befälet stirrade ilsket på mig. Det slutade med att jag riktade träbössan mot en obestämd plats i rummet. ”Vafalls, ska du skjuta dig i foten?”, ylade befälet.

Nu gäller det att inte skjuta sig i foten igen. ”Nej jag skulle aldrig ta till vapen. Inte under några omständigheter”, svarar jag Söderström.
– ”Okey”.

Rassel rassel rassel rassel plink!

Jag vänder mig mot respektingivande Söderström och menar att hans fråga är hypotetisk, just det ordet har jag övat in. Jag har repeterat framför spegeln och uttalat ordet högt för mig själv. H-y-p-o-t-e-t-i-s-k. Ligger fint i munnen nu.

”Frågan är hypotetisk, kan inte bli annat än hypotetisk, svaret studsar tillbaka på sin egen orimighet. Frågan är lika omöjlig att besvara som vore det möjligt att öva in en trafikolycka. Man vet aldrig hur man kommer att reagera”, hör jag mig själv säga. Ställer mig upp och håller ett förvirrat brandtal om människans egenvärde (inspirerad av Franz Kafkas Processen som jag nyligen läst i pocket.)

Rassel rassel rassel rassel… rassel… rassel… plink!

Insikten bara kom, som en gåva. En sådan analys hade jag aldrig trott om mig själv.

Söderström ger sig inte:
”Skulle du inte, under några omständigheter…?”
”Men om dina nära och kära hotas…?”
”Finns det inga omständigheter som skulle kunna få dig att…?”

Rassel rassel rassel rassel, rassel rassel rassel rassel, rassel rassel rassel rassel plink, plink, plink ka’ tjuck! plink!

Veckan efter kommer ett brev på posten. De avslutande raderna kan jag fortfarande utantill: ”Strömberg är en god människa, en tänkande själ, och inte ämnad för militärtjänstgöring. Han gör större nytta som vapenfri.”

Tusen tack Söderström. Jag minns det som mitt livs första avgörande beslut. Ett beslut som färgat av sig i alla andra avgörande beslut jag tvingats ta senare i livet. Jag brukar åka förbi ditt hus ibland och då hör jag för mitt inre öra den gröna Haldan myndigt hamra in bokstäverna på ett vitt papper.

V-a-p-e-n-f-r-i!