Dagens DADA

Ett städat arbetsbord är ett dött arbetsbord. Det ska vara så pass osorterat att nya möjligheter råkar uppstå av sig själva.

Slumpen är min bästa ovän. Antagligen har det med DADA att göra. Finns det någon –ism jag tar emot med öppna armar är det dadaismen.

En sann dadaist skulle helst ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter, tusen telegram, tusen pennor, tusen pistoler, som det står i ett av manifesten. “Brännmärk konventionalismens falska sol”, “Brännmärk all intellektuell akrobatik”.

Ur träbiten, ordet, tonen, järnet, färgen, känslan, idén, skulle konsten ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd. En dadaist, menade Raoul Hausmann, är “en människa som älskar livet utan gränser, livet är inte bara här, det är där, där, där (da, da, da)”.

Dada var en märklig rörelse. Som –ism på sätt och vis omöjlig eftersom den ville föra en värld full av -ismer och sig själv rätt över ättestupan. Den var fylld av uppror mot fäderna, mot borgarna, kriget, uppror mot allt som vållat detta krig – och till sist blev den ett uppror för upprorets skull. Rörelsen var en grimas vid anblicken av alltings absurditet.

Dada föddes i en tid inte olik vår egen.

Dadorna öppnade nya scener i oprövade miljöer. Bearbetade nya material; porslin, returpapper, jord, hundskit, strykjärn, flasktorkare, klädnypor, trådrullar…

En typisk instruktion för att ladda tillvaron med urtillståndets magi och mystik, fritt från allt missbruk och intellektuella inskränkningar, kunde se ut så här:

Tag en tidning. Tag en sax. Välj ut en artikel lagom lång för er dikt. Klipp ut den. Klipp omsorgsfullt ut varje ord i artikeln. Lägg alla orden i en påse. Skaka den. Tag sedan upp urklippen ett efter ett. Skriv av dem noga precis som de kommer. Dikten blir lik er själv. Och nu är ni författare.

Hur mår dada i dag? Tack bra. Det är därför mitt arbetsbord ändrar utseende för varje dag. Just nu är statusen som följer.

Från vänster. En bångstyrig oljudsmaskin byggd och signerad av Olle ”Oljud” Åberg. USB med ljudfiler från skumraskkvarteren. Ett avtal mellan min mormor Eivor Bladholm och Aktiebolaget Förenade Piano & orgelfabriker i Norrköping anno 1924. Ett knippe getklockor från Turkiet. Midi Port från M-audio. En mindre tempelklocka i trä från Java. Ett grafiskt partitur. En MacBook Pro. Två monitorer. Spårvagnskort från Västtrafik. Maracas från Senegal. USB-hubb. En ilsken liten synt, Korg Monotron. Post-it-lappar. Två böcker: Lars Klebergs Vid Avantgardets korsvägar om Ivan Aksionov och den ryska modernismen, Maldorors sånger av den förste surrealisten Lautréamont. Korg Kaossilator Pro.

Om jag skruvar ihop delarna blir det förhoppningsvis något som är betydligt större än summan av alla delar.

Da da da.

MS