Vi sitter på en norsk skolbuss som tar oss mellan Tromsø och Skibotn. Hela resan ackompanjeras av Mark Knoppflers ekande gitarr ur filmen Local Hero. Bergtopparna river hål i molnen. Björkarna står som sprättbågar böjda under blåsten. Vinden blåser vart den vill.

Den lilla orten Skibotn är skrämmande vacker. Syret i luften, den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna, värmen från Golfströmmen som gör att isen aldrig lägger sig. Allting bidrar till en mycket speciell air. Här finns också Nordnorges högsta berg, Jiehkevárri, 1 833 meter över havet.

Jag undrar, kan man bli förälskad i ett berg, ett fjäll? Naturligtvis. För Nils-Aslak Valkeapää, Aillohás (”lille Aillo” efter ett fjäll nära Kilpisjärvi) är det rent av den sanna, kanske enda kärleken.

Vi stämmer träff klockan 13.00 trots att ingen av oss äger en klocka. Så lägger jag märke till en toppluva i samernas färger som kommer guppande mellan de småväxta björkarna. Det är han. Diktaren, bildkonstnären, tecknaren, fotografen, formgivaren, jojkaren, musikern, vandraren. En konstnär som underkastar sig solens, månens, vindens och luftens avsikter.

Efter en allvarlig trafikolycka förmådde han inte längre använda kameran; tv:n, radion och bandspelaren avskräckte också, han kunde varken se eller höra nyheter, alla moment i tillvaron som krävde någon form av teknisk lösning kändes obehagliga. Hade det inte varit för olyckan hade han antagligen bott kvar på vidderna mellan finska Karesuando och Kilpisjärvi. Numera får livet i Skibotn ordnas som livet vill, menar han. ”Det är min stora ära, tid är det enda jag har.”

Född i renskötarfamilj var det inte lätt att bryta mot traditioner och välja den mjuka vägen, ordet och konsten och musiken. Men att bli renskötare kändes otänkbart eftersom han inte kunde döda ens en bäcköring. Blåhakarna blev hans lekkamrater. Han räknade äggen och skrev dagbok hur blåhakeungarna utvecklades. Han utbildade sig till lärare men kunde aldrig utöva den makt som läraryrket krävde. Skolvärlden påminde honom om förtrycket mot samerna.

Till det stora livsprojektet hörde istället att i diktens, bildens och ljudets exakta språk uppmärksamma världens minoriteter. Han inledde det på ett mycket konkret sätt när han med ett nytaget fotografi placerade in sig själv i historien tillsammans med fransmannen Roland Bonapartes bilder på samer från 1880-talet.

I diktsamlingen Jorden, min mor tar Valkeapää sikte på navajoindianer, pygméer, inuiter, ainofolk och andra minoriteter, som inramas av hans egna hemtrakter där renskötarens barn åker kana på folkdräkten och två ishavsmåsar bara står i stilla kontemplation i midnattssolens sken. Tanken är att vi är alla minoriteter i en värld som undertrycks av en osynlig hand, en global kraft.

När jag frågar varför han lever ensam förstår han inte riktigt vad jag menar. Han är ju ”aldrig ensam eftersom naturen är hans mor, solen hans far och luften och vinden hans bror och syster”.

Ljuset är den enda klocka han använder. Och så länge någon eller något är ihågkommet är det levande. Ett berg, en sten, en varg, en ripa. Att glömma och att glömmas innebär att inte längre existera.

”När jag är död”, säger Aillohás, ”då är det naturens tur att äta mig, då lämnas jag tillbaka, det är inte min sak att veta vad som sker efter döden.”
Vi dricker var sin öl. Ser ut över Jiehkevárri. Säger inget mer.

Ett halvår senare får jag besked om att Nils-Aslak Valkeapää har gått bort, bara 58 år gammal på väg hem från en poesifestival i Japan.

Från ett berg, Fuji, till ett annat, Jiehkevárri.

Foto: Mikael Strömberg