iiiiiiii iiiiiiiiiiiiiii … puff dång

Nästa år skulle Åke Hodell fyllt 100 år. Jag känner det redan i kroppen och börjar plocka fram skivor och filmer och böcker av Hodell för att leva med hans idéer.

Hodell är inte vilken förebild som helst. För om jag inte träffat honom på restaurang Blå Porten den där dagen 1985 hade jag antagligen sysslat med helt andra saker idag.

I Hodells värld är ALLT tillåtet.

Högtalarna skakar. Luftens alla molekyler har fest när dödsmaskinerna från andra världskriget spelar Strukturer III.

Under dess trettio minuters skottsalvor från hackande kulsprutor, granatkastare, visslande mörsare, exploderande trampminor och mullrande koboltbomber, är det inte längre tal om bra eller dålig musik. Strukturerna är något annat. Katharsis? Moteld? På ytan redogör stycket iskallt för världskrigens akustiska förlopp. Men lyssnar man mer än en gång kan en höra att luftvärnet är ordnat som en fuga, med temahuvud, över- och understämmor och genomföring och allt.

Det är alltså ingen effektskiva, utan Åke Hodells samlade kritik mot alla former av krig och övergrepp. Verbal hjärntvätt som spränger huvudet i bitar. Pang! du är död! Karons kråkor sticker ögonen ur dig!

Inget lämnades åt slumpen. 1) Den antimilitaristiska nödvärnskonsten, 2) Den mystiska landskapsmusiken. 3) Den rykande helvetesmusiken och 4) Radiooperan.

Nu är mitt försök att beskriva Hodell förstås bara en konstruktion, för egentligen glider verksamheterna i och ur varandra: agitatorn Hodell, instruktören Hodell, humoristen Hodell, melankolikern Hodell, buddisten Hodell, berättaren Hodell.

Jag minns en utställning på Moderna museet i mitten av 80-talet där han ställde ut Swedenborgs kranium som han påstod sig ha hittat i Paris katakomber! Många skrattade åt dårskapen, men ingen visste säkert.

Med stöveltrampets Law & Order Inc, Strukturer III och klassikerna igevär och General bussig i olika versioner, möter vi konkretisten. Här sätter Hodell in sin stöt mot överheten; utrota ordersägarna, se hur de förvandlar en rekryt till en effektiv soldat på ett hyggligt sätt! Det är vilt och frenetisk, avantgardistiskt i ordets ursprungliga betydelse.

Vad vi har här är en konstriktning som egentligen aldrig existerat i Sverige: “konkret sonologi”. Sonologi betyder läran om ljud och konkretism innebär att konstverket avstår från föreställande element. Vad Hodell gör är att han handplockar ljud och ord och även enskilda bokstäver som han putsar rena från betydelser, frigör dem, lägger nya mönster med repetitionen och innötningen som kompositionsidé, och knyter detta till ett budskap.

puff

dång

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

puff

dång

Kontakt! (ur General bussig)

Mellan Slussen och Gröna Lund störs plötsligt Djurgårdsfärjan av Karons avgasblå kråkkör, mistlurar i djupa register, klockklanger och militärens så kallade jambers, störsändare som trasar sönder meddelanden. Stycket heter Djurgårdsfärjan över Styx och finns även i andra varianter, bland annat som handkolorerade vykort som tyska turister kunde sända hem efter en lyckad färd på Stockholms vatten.

Cerberus, efter hunden som vaktar ingången till dödsriket, skulle med sin hypnotiska beatrytm kunna passa på ett technoparty. Tunnelbanan visslar ner till helvetets slutstation. I Vägen till Nepal svänger det om djungelljuden, en enkel sekvens, bi bib bibopsky ba ba … formar ett tillstånd av harmoni som efter hand bryts ned i olika stadier. Vattenskogarna torkar. Vrålaporna dör.

Och vad händer om General bussig går i kloster och börjar snacka med halva hastigheten? Han blir 220 volt Budda, förstås.

För den som har tålamod öppnar sig Åke Hodells tredje epok. Här handlar det mesta om bruten kommunikation (bearbetad morsetelegrafi) akustisk krigshistoria (störtande stridsflygplan och generalers tal till nationen) och politiska ställningstaganden som får den “omstörtande 60- och 70-talskonsten” att låta som en ynklig harkling jämte Hodells motvärn. Lyssna till USS Pacific Ocean och Where is Eldridge Clever.

Två kompositioner har emellertid kommit att betyda mer än andra och det är Mr Smith in Rhodesia och Spirit of Ecstasy (Racing Car Opera). Hodell hade kritiserat Ian Smiths vita diktatur och storebror IBM, och behövde därför frivilliga skolbarn som indoktrinerats med just Oxford-engelskans inbyggda politiska värderingar. Daily Telegraph slog upp nyheten på förstasidan: “Åke Hodell tvingar värnlösa barn att säga att Ian Smith är en mördare. Han mutar dem med godsaker och luras.” Engelska ambassaden protesterade hos Sveriges Radio, som hemligstämplade inspelningen.

Biloperan tillhör Hodells greatest hits och säger det mesta om 1900-talets historia, återspeglad i prestigefylld bilplåt. Den senildementa rååå … åå … råis … rååråjs. Den vapenskramlande mer! se! des! benz!. Operafjanten Alfalalalala Romeo. Den urtrista fådfåd … fådfåd … fådfåd.

Det vore betydligt enklare att beskriva Hodell om han hade hållit sig till bilden, ljuset, ljudet, musiken, teatern, aktionen, radion. Men för somliga är han kanske ändå mera känd som författaren. Romaner och pjäser.

“Ett moraliskt innehåll kan finnas i en form”, skrev Hodell och uppfann en helt egen genre.

Cabaret Hodell.

MS

Åke Hodell i Boulognerskogen Gävle, festivalen Klangspel. Foto Britt Mattsson

Min finaste, bästa singel