Idag är det Less is More som gäller. Två bambuflöjter från Marocko. Två tempelklockor i trä från Java. En filtklubba från Swaziland. Torkad lera. Böjda stålrör.

Min förhoppning är att det ska bli m-u-s-i-k. Blir det bara ljud är det också okey. Ljudmusik. Egentligen behärskar jag ingen annan metod än improvisation.

Men att tänja på tillvarons ögonblicksglimtar och spela fritt även när det gäller rutiner, är ju enklare sagt än gjort. Ibland vill vi inte ha improvisation, till exempel tågtidtabeller, tandläkarbesök eller löneutbetalningar. Och köper man en liter mjölk vill man inte att mejeriet har improviserat med fetthalten.

Men allt det där andra, utanför tiden, som får oss att känna lätthet och luftighet, som om vi hade kolsyra i kroppen. Hur når jag dit?

Jag återkommer gärna till författaren Stephen Nachmanovitch och hans käpphäst ”lîla” – som egentligen betyder gudomlig lek på sanskrit.

Söker man ordet improvisation i någon musikbok är definitionen ganska klumpig. Vi låter ordet avse mer eller mindre oförberett musikaliskt nyskapande som äger rum samtidigt som musiken utförs, men det är ändå bara nyskapande inom vissa av musikens ramar som i allmänhet betraktas som förändringar av melodi, spontana ändringar i rytm, fraseringar, ljudstyrka och så vidare.

Frågan är hur mycket bör man förändra för att det ska kännas improviserat? Det krävs kanske inte så stora förändringar för att den man kommunicerar med ska uppleva det som nytt och fräscht.

Just därför sneglar alltfler verksamheter (pedagogik, didaktik, marknadsföring, ledarstil) lite avundsjukt åt musiken som idé för en produktiv spontanitet, någonstans mittemellan slump och fasta regler. Musik har implicit en självklar dramaturgi (hur man slår an, presenterar, genomför och avslutar) och ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag. Inom många områden är detta växelbruk en bristvara.

Själva improvisationen manar lika mycket till försiktighet. För den är naturligtvis aldrig fullständigt fri. Vi utgår alltid från ett visst grundmaterial, till exempel en skala, ett tonförråd, ett visst antal stilistiska uttryck, tekniska möjligheter, instruments begränsningar, rytmiska och melodiska förlopp, puls, kroppsspråk, gester.

En improvisatör opererar inte från ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution; allt vad vi är och har varit finns kodifierat. Ja, bara genom att tala och överraska oss själva är vi mästare på att extemporera; att tänja ut det vi just nu säger och göra det till ett fascinerande sedan.

Egentligen är det provocerande enkel; råmaterialet är en flod av minnen, fragment, dofter, fantasier. Jag kan välja att medvetet ösa ur den eller låta bli.

Det gäller bara Att Försvinna. Och när jag lyckas försvinna slår ett dunkelt submedvetande till. Å andra sidan gissar jag att de största konstverken alltid undslipper kameran, bandspelaren och pennan. De inträffar mitt i natten mellan sömnen och drömmen, i kön på Maxi ICA, på bussen, i badkaret.

Inget kommer någonsin att upprepas på samma sätt. Varje ögonblick inträffar bara en gång.

Så jag försöker låta bli att tänka och blåser in lite luft i min bambuflöjt från Marocko.

MS