En anledning till att jag slutade skriva om musik var språket.

Musikspråket är inte kul. Så föråldrat. Så pekpinne. Så mjälligt.

Nån enstaka gång har jag läst en text om musik som lyckats nå upp till nivå med en musikupplevelse.

Vi kritiker och recensenter slänger oss med uttryck som känns ”anno dazumal”. Ovationer! Ackuratess! Virtuost! Ekvilibristiskt! Det är verkligen som Elvis Costello uttrycker saken: Att skriva eller prata om musik är som att dansa om arkitektur.

Sen kan en ju verkligen undrar varför konserter recenseras? Varför skriver vi om något som redan ägt rum, och för en publik som redan har lyssnat färdigt och rimligen redan har sin bestämda uppfattning? Eller för en publik som inte var där och alltså inte har något att relatera till eftersom den inte hört konserten?

Musikkritik, inklusive min egen, är tveksam åsiktsjournalistik.

Jag gissar orsaken är historisk. Musikkritiken är sedan trettio, fyrtio år åsidosatt i media. Tekniskt: Medieutvecklingen driver ständigt fram andra spridningsvägar för musikanalys men musikkritiken är dålig på att utnyttja ny teknik. Estetiskt: När alla gränser är överskridna finns ingen anledning att hävda en kritisk apparat som hålls levande med drivmedel från 1700- och 1800-talen.

Och det gäller all musikkritik – rock, pop, klassiskt – där kanske rockkritiken, paradoxalt, är den mest konservativa.

Kritiken växer på ett bildningsträd som är över två tusen år gammalt och odlar föreställningen om musik som livsåskådning. Musiken kom från det osynliggjorda (Gud eller djävulen). Den var god eller ond. Än i dag är musik den konstform som placeras närmast religionen, i vart fall när den ska beskrivas. Ta Kay Pollaks bedrövligt, moralpredikande film om klassisk körsång, Så som i himmelen.

”Jag skäms inte att bekänna offentligt att näst efter teologin ges ingen konst, som kan mäta sig med musiken, ty bara musiken kan uppnå det som teologin kan utföra på annat sätt, nämligen lugna och stärka människans själ”, skrev Martin Luther.

Känns det igen? Musik i form av gudstjänst, lugnande och underhållande. För litteratur och bildkonst har vi sällan sådana kriterier.

Egentligen har det inte hänt så mycket med musikkritiken sedan J Mattheson skrev sin Critica musica 1722. Där diskuterar han aktuella smakfrågor och kontroverser. Då gällde striden Bachs ”bombastiska” musik mot Händels ”luftiga” musik. Många har menat att kritiken påskyndade barockens död och rullade ut röda mattan för Glucks reformopera. I dag strider vi istället om idoldeltagare och är upptagna av att sänka Melodifestivalen.

Historiskt har många försök gjorts att reformera musikkritiken. Ett exempel är Claude Debussys krönikor under signaturen Herr Åttondel: ”Att återge sina intryck är bättre än att kritisera, och varje teknisk analys är dömd att misslyckas”, sa han. I England däremot utarbetade Edvard Newman grundliga, objektiva normer i boken A musical critic’s holiday. I Sverige skrev kritiker efter tyska förebilder. ”Wagnerproblematiken”, med sin slagkraftiga och inte sällan nedgörande elegans är till exempel ett utmärkande drag i Wilhelm Peterson-Bergers kritik från början av 1900-talet.

Oavsett vilken musiksort kritikern representerar finns ett outtalat och bitvis betungande ansvar gentemot både musiken som konstart som den utövande musikern och publiken. Å andra sidan finns inget ansvar överhuvudtaget, samtidigt som kvalifikationerna för en musikkritiker är vanskliga att ställa.

Bör kritikern vara yrkesmusiker, kompositör, artist, publik, glad amatör?

Per Bjurman, Aftonbladet , skrev en gång: ”Jag har inte den minsta skolning. Musikrecensenter ska helst inte vara utbildade för då lyssnar man på fel sätt, som en musiker lyssnar på hantverket. Vi recenserar musik, själva konstverket.”

Vilken smak är bäst? Fel fråga. Frågan ställs inte men finns outtalad i all form av musikbedömning. Det är också kritikens arv, från grekiskans kritikos, om en person som anser sig kunna ge en rättvis bedömning av till exempel konst, moral, tänkande.

Själva kritiserandet är med andra ord starkt knutet till ett visst samhälle eller en institution. Kritik är värdegemenskap. Oftast uppstår korrupta värden som bevarar, konserverar och utestänger.

Det unika med musikkritiken är att den beskriver ett konstverk som föds och dör nästan i samma ögonblick. Den publicerade recensionen har lämnat musiken för länge sedan. Kvar blir själva bekräftelsen. Lyssnade jag rätt? Spelade pianisten efter noterna? Höll koloraturens stämband? Uppstod någon publikkontakt? Kändes det äkta?

Musikkritikern, den sista skräcködlan, passar rätt illa in i mediernas formattänkande. Det går visserligen fortfarande att yttra sig om musik men det krävs att texten har ”rätt” längd, ”rätt” vinkel, ”rätt” attityd. Alla medier är i dag hårt nischade och klick-känsliga.

Inget river upp känslor som musik. Upplevelsen kan inte vara annat än sann för oss själva, och vi är specialister på att värja oss. Det musikaliska ego- och immunförsvaret lär vara ett av de starkaste. Processen sker per automatik. När främmande musik tränger in i min kropp reagerar jag med att ställa ett motargument: Det här är inte jag! Och har man aldrig övat sin uppmärksamhet och ställt frågan ”Vad händer med mig när jag hör den här låten?”, ter sig säkert stora delar av musikutbudet som skrämmande.

I musikens språkrum rumlar alla möjliga fördomar omkring. Vi säger de mest häpnadsväckande saker som ”enastående vacker”, ”ändlöst snygg”, ”som ispilar”, ”elektriska extaser”, ”klyver som stål”, ”hugger vildsint” och ”svinbra”. Har man inget annat att säga än ”coolt” eller ”piss” behöver inte det innebära att man saknar åsikter om musiken.

Musiksmak byggs av genus, bostadsort, klassbakgrund, kulturellt kapital, etnicitet… Men samtidigt kliver åtskilliga lyssnare ur sig själva och gör de mest halsbrytande musikresor.

Kanske är det det jag bör göra: kliva ur mig själv och komponera med ett språk så pass musikaliskt att det aktiverar läsarens lyssningscentra. ”Lodet är det man tänker. Spjutet det man kastar mot framförliggande mål. Lodet står för pejling av traditionen, spjutet för nyskapandet. Lodet står också för det som är utforskning av det inre landskapet, spjutet för det som är utmaning och uppbrott …”, skrev Bo Wallner. Nestorn (nu är musikvokabulären där igen 😉 i tal och skrift om musik under 1900-talet sista hälft.

Min egen slutsats får bli: den enda kritik som går att bemästra är den kritik som är så subjektiv som möjligt. Det handlar om att bygga relationer under lång tid. För någonstans där ute i dimman av frekvenser blir summan av alla subjekt – objektiv. Vi tror oss veta varför vi plötsligt befinner oss på samma våglängd som en viss musik. Men vi vet inte – och inte ens det vet vi. Vilket inte innebär att musikupplevelsen i alla lägen ligger utanför språkets domäner.

Det är verkligen en tvivelaktig åsiktsjournalistik det här att belysa sambanden mellan människa, musik, psyke och språk.

Men jag försöker. Förlåt.

MS