Minnet känns surrealistiskt. Här sitter familjen mamma pappa barn och stirrar på ett fat gröna paprikor i ett kök på Bäckvägen, Bollnäs. Från köksradion hörs den sjungande elektrikern Arne Rosen Qvick… För just nu i dag så kö-öö-pte jag…

Stora prunkande paprikor som hämtade från Schlaraffenland. För det första: Är det en grönsak eller en frukt? Vi vet inte hur den ska ätas. Morsan har läst om denna ätbara exotiska växt i Hemmets veckotidning och där rekommenderar reportern ett fat vid sidan om med salt att doppa paprikan i. Ja för att ”bryta av” den, som somliga kan uppfatta det, besvärande smaken av beska.

Här sitter vi alltså med våra underutvecklade smaklökar. Farsan börjar. Misstänksamt doppar han en liten klyfta paprika i saltet och biter till. Beskan sprider sig som mareld i hans ansikte. Vi andra hakar på. Det är en smak som ingen av oss ens varit i närheten av, och som får smaklökarna att ställa sig i givakt! Men vi biter ihop och vänjer oss. Efter någon vecka har grön paprika blivit fredagsmys i Bollnäs, för de flesta utom farsan som stänger dörren om sitt arbetsrum och börjar öva blockflöjt.

Drygt femtio år senare, för att liksom förhöja effekten ytterligare, äter jag grön paprika och stirrar samtidigt på ett skolfoto på min klass 5A. Strömsbro skola, Gävle, där innertaket ramlade in under en lektion och källaren hade riktiga fängelsehålor.

Hur som helst klär sig alla elever olika. Någon har ärtgröna gabardinbyxor matchande till en noppig tröja. Någon en bäckeböljaskjorta, en polotröja med havregul sleepover, en har en jeansväst och sjaviga träningsbrallor, en har Doktor Zjivagoskjorta med stärkt krage, själv har jag en orange t-tröja som det står Fritid på.

Idag klär sig de flesta 11-åringar likadant eftersom de inte vill sticka ut alltför mycket, alla vill både likna och skilja sig från kompisen lagom mycket. Svår balansgång.

Så var det med paprikan också. En grönsak för alla och ingen. Som till och med lanserades i flera nyanser för att smälta in.

Vi hade cyklat hela dagen och stannat till vid byn Yttertänger som ligger efter riksväg 50 cirka 30 km norr om Enviken, Falun kommun. Orten är präglad av jordbrukslandskapet, omgiven av skog och vattendrag som rinner genom samhället. Det fanns ingen mataffär ens då på 70-talet utan jag vill minnas att vi handlade i grannbyn Övertänger.

Men det fanns en varmkorvsautomat. En fantastisk mackapär som levererade varma korva i ett plastfodral och samtidigt som korven värmdes for ketchup och senap och bröd ut ur en sidolucka.

Ville man mot förmodan utöka korvmålet med en grönsak kunde man lägga till någon krona och från en annan lucka trillade då just en grön paprika. Jag hör farsan ropa där inne från apparaten: ”Vad är det här? Fy farao, det smakar orm.”

Inte ens här lämnar arvet och kretsloppet mig ifred.