Vietnam

Missa inte serien Vietnam War på SVTplay (öppnas i eget fönster), till och med 31:e mars.

Serien i tio delar, om det mest kritiserade och plågsamma kriget i USA:s nutidshistoria, är verkligen något att lägga licenspengar på. Rysligt bra. Efter nästan ett århundrade under franskt styre får Vietnam sin självständighet. Men till vilket pris? Landet har delats och värre skeenden väntar runt hörnet, där ögonvittnens egna historier varvas med tidigare osänt material.

Och kombinera gärna dokumentären med cd-boxen ”… Next Stop is Vietnam”, som tyvärr försvann spårlöst i skivutgivningen för några år sedan.

Det som förenar dokumentären och cd-boxen är den heltäckande ambitionen i skildringen av krigets mekanismer.

Från protestsånger till propaganda som “It’s America, love it or leave it”, till krigsromantik som ”American Heroes”. Från det sockrade budskapet ”Where Have All The Flowers Gone” till det punkiga ”Kill for Peace”. Även i cd-boxen finns nyhetsrapporter och intervjuer som binder ihop och ökar förståelsen.

Det tyska förlaget Bear Family har tänkt på allt. Liksom dokumentärserien är det en monumental antologi över ett kolonialt projekt, där något så ofarligt som musik lyckas spegla ambivalensen i vietnamkrigets motsägelsefulla väv av ”befrielse” och ”gisslantagande”.

I Arnold Perris bok ”Music as Propaganda” (Greenwood Press) drivs tesen att krig bär på ett filosofiskt etos som målmedvetet går att spridas via sångens retorik. Perris hittar spåren hos Wagner, tredje rikets Entartete Musik och i sovjetisk nationalism. Idén går faktiskt på retur i både dokumentärserien och cd-boxen.

Egentligen kan vi se ännu längre tillbaka i backspegeln, till Platon och Aristoteles. I Platons världsbild är musik starkt etisk och har inneboende möjligheter att bygga moral. Harmoni och rytm ingår i statsapparaten och därmed också i krigsmaskineriet, och enligt Platon gäller det att påverka redan små barn med ”Musikens sinnesrörelser” (Staten). Hos Aritoteles bidrar musik till en katharsiseffekt så att vi kan renas och glömma allt ont vi gjort.

Historiskt har sången fungerat som tätning i politiska och sociala sprickbildningar. Så oavsett om Bob Dylan och Joan Baeze framstår som pacifister, och Lesley Miller och Barry Sadler hyllar krigshandlingen, förstärker deras sånger krigets status quo. Det verkar som om sångernas ironi, protest, glorifierande, hemlängtan, identitet, samhörighet och pumpande adrenalin utjämnar krigets oförlåtenheter.

I boxen ”… Next Stop is Vietnam” berättas om läkaren Gary Hall på 17th Field sjukhus i en Khe, i Vietnams centrala högland. Han såg en ändlös ström av sårade och döda, och Hall menar att musiken fick honom att skingra tankarna, åtminstone tillfälligt.

Om vi frågar veteraner om låten som fångar just deras Vietnam bäst, svarar de flesta 60-talshiten “Vi Gotta Get Out of This Place” av The Animals. Egentligen handlar texten om unga människor som fastnat i en brittisk urbana slum, men har visat sig applicerbar på det vietnamesiska limbot.

Hugo Keesing har arbetat med projektet ”… Next Stop is Vietnam” sedan 1970-talets början när han höll kurser i psykologi och överlevnad för de amerikanska trupperna i Saigon. Snart hade han samlat omkring 500 singlar som besjöng kriget. Här fanns bland annat den första kommersiella protestsången, Barry McGuires “Eve of Destruction”, som förbjöds av radioimperiet Voice of America och fördömdes av Försvarsmakten.

Ungefär samtidigt lanseras ”fotbollslåten” till stöd för de militära insatserna i Vietnam, Barry Sadlers ballad till de gröna baskrarna. Låten seglade genast upp på topplistorna. Sadler var medlem i arméns Special Forces-enhet och kom att personifiera en form av nationalistisk längtan som så lätt kan förväxlas med plikt.

“Vi hade alltid beundrat de killarna, eftersom de gick upp i bergen och dalarna och gjorde ett helvete för vissa saker,” menar veteranen McKoy. “I våra hjärtan, även om vi inte var så modiga, ville vi vara som de gröna baskrarna”.

Och tillägger: “I själva verket förlorade vi våra liv, och när vi kom tillbaka hade vi ingenting.”

Annars är utstickaren skriven av en mörk humorist, Country Joe och hans “I-Feel Like I’m-Fixin’-to-Die Rag”. När trupperna anländer till Vietnam vid 70-talet sjunger de “Fixin’-to-Die Rag”. Keesing menar att det är ett tydligt exempel på hur delad – och segerviss – nationen var. Som i refrängens: ”HURRA, jag kommer att dö”.

Cd-samlingen slutar i en countrydoftande låt som ventilerar år av sömnlösa funderingar. ”Time To Lay it Down” med Michael J. Martin och Tim Holiday.

– I’ve been carrying that ring for 18 years, and it’s time to lay it down. It’s been a long time arrivin’, but I’ve finally come around Spent one long year in a field of stone, and 18 more on the ground. I’ve been carrying that ring for 18 years, and it’s time to lay it down.

Men frågan är om (sens)moralen någonsin har gestaltats vassare än i Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse” från 1979. Precis när blås och stråkar i Richard Wagners ”Valkyriaritt” brusar från en kassettbandspelare, utplånar Barry Sadlers specialstyrkor en värnlös by.

En svärm av svarta helikoptrar sänder ut wagnermusik genom högtalare. Som en ironisk påminnelse om hur imperialism, våld och rasism är densamma.

Igår – och idag.

MS