Semester für alle

Jag står på stranden och ser på Prora, ett byggnadskomplex byggt i fyra block med en storlek som överträffar både pyramiderna och Colosseum. Armeringsjärn och böljande fält av brännässlor kryper fram över de breda trappavsatserna mot havet.

Vad är det jag ser? En orgie i ideologiskt övergrepp? Ett arbetarläger? Eller trots allt, en semesteranläggning?

4,5 kilometer långt, 360 000 kvadratmeter med små kabiner om 2,5 x 5 meter för 20 000 boende och 10 000 servicepersoner. En liggande skyskrapa i betong och stål, 6 våningar och 20 meter hög. Sovrum med bedårande havsutsikt, gemensamhetsutrymmen för bespisning och en monumental Festplatz i centrum. Prora, Svastikan vid havet, tillhör ett av få byggnadsminnen som syns på satellitbilder tagna från rymden.

Hitler hade fem liknande kolosser i åtanke. Hit skulle arbetare från Europas alla hörn skeppas mark-, luft- och vattenvägen för en styrkande 8-dagars semester. Så skulle arbetarklassen bli fogligare och effektivare. Från Prag, Hamburg, Köln, Budapest ja till och med från Madrid skulle folk resa. Det är förstås en alldeles galen idé, men med en kuslighet som bara ironin kan uppvisa återspeglar den dagens massturism med sina Resorts och All included. Och tittar man riktigt noga ser man att grannorterna Binz’s och Sellins kulisshus faktiskt omedvetet följer Proras form och innehåll.

Den 2:e maj 1936 började bygget av Prora på en av de vackraste platserna längs Rügens sandsträckta stränder. Anledningen till att projektet överhuvudtaget påbörjades var starkt politiskt. Bland annat fanns idéer om att den egentliga orsaken till Tysklands förlust under första världskriget berodde på bristande moral hos den tyske arbetaren. Långt innan någon tänkt tanken på dagens charter utarbetades alltså idéer om det hälsosamma, uppbyggliga livet inramat av en idyllisk semestervistelse.

Utefter en strandpromenad bred som Champs-Elysées i Paris planterades palmer och avtäcktes statyer, bland annat Josef Heises nakna, lekande barn Knabe mit Reifen och Mädchen mit Stab. Idag står här en ensam figurgrupp, Sportler av Nationella Folkarmén NVA:s favoritskulptör Wilhelm Ulbricht. Övriga statyer av solande DDR-medborgare och Soldater i strid är flyttade till Armémuseet i Dresden.

På direkt order från högsta instans instruerades arkitekten Clemens Klotz, en i raden av Albert Speer lakejer, om att samtliga lägenheter i komplexet skulle vetta mot havet. Ingen tysk arbetare skulle behöva muta portiern för ett rum med havsutsikt.

Havsutsikten är central i sammanhanget. Att se havet inger en frihetskänsla, och att vistas vid havet gör att man så småningom börjar andas i takt med vågorna. I Prora skulle alltså 30 000 människor andas i takt med vågorna. Tanken svindlar.

Enligt ritningarna av Clemens Klotz skulle besökaren helst närma sig Prora från havet. Då skulle man uppleva det största av det största i fråga om Massengeschmack. Världens första stad för turism, en feriestad. Världens största hotell. Världen största segelhamn. Världens största sporthall och badanläggning. Världens största skola och sjukhus. De högsta träden. Och mitt i juvélen en sanslöst stor festplats på 400 000 kvadratmeter. Den överarbetade modellen i Klotz’ gemensamhetskonception finns numera att beskåda som replik i ett av museerna.

Rent byggnadsekonomiskt var hela projektet naturligtvis en katastrof som resulterade i en väldigt smal och väldigt lång huskropp. På norra sidan har man börjat spränga och av norra blocket återstår idag bara ett skelett. Sprängningarna avslutades eftersom Prora är omåttligt hållfast. Det skulle nämligen bli lika dyrt att spränga och forsla bort allt rivningsmaterial som att restaurera och bevara.

Trots alla nazistiska högtflygande planer från de enorma Hindenburgfälten i Nürnberg till triumfbågen i Berlin är Prora den enda riktigt stora byggnadsverket som verkligen blev av. Vid krigsutbrottet i september 1939 avstannade bygget. Då var redan fönsterglaset på plats. Men ingen misströstade eftersom det så kallade Blitzkriget, enligt Hitler skulle vara över på 14 dagar!

Efter krigen plundrades Prora på allt som gick att skruva loss, först av ryssarna och sedan av ortsborna. Det hölls länge inhägnat bakom taggtråd, först av de allierade, på jakt efter den mytomspunna ubåtshamn som skulle finnas i området, senare av östtysk militär under det kalla kriget. Det är därför märkligt bevarat men bedagat. Och när det nu trots allt står här kan man inte släppa tanken på Hitlers romantiska idéer om den vackra ruinen. I samtal med Albert Speer lät han ofta förstå vikten av att de nazistiska monumenten skulle förbli sköna även i en avlägsen framtid.

Arkitekturen i Prora bygger på upprepningens magi men minst lika viktig är ruintanken. Precis som de publika monumenten i Mesopotamien och Egypten borde även Prora se snygg ut i förfallet skick. Hitler talade om arkitekturen som ”ord i sten”. ”När vi bygger låt oss tänka att vi bygger för evigt”.

Vid sin sida för att organisera semesterhemmet hade Hitler uppkomlingen och partifanatikern Robert Ley: chef för den tyska Arbetsfronten (DAF), koordinator för nationens psykiska och fysiska hälsa, talskrivare och ansvarig för partiets interna utbildningsprogram med sitt kvasireligiösa utrop ”Führern har alltid rätt!”. Dagarna innan Nürnbergrättegången knöt Ley en snara av sönderrivna handdukar och hängde sig i ett avloppsrör.

”Att organisera sin fritid privat har inget värde för den tyska medborgare”, menade Ley som fick i uppgift att formulera ideologin kring ”Kraft durch Freude”. Och kraft genom glädje var det som skulle genomsyra Prora. Ley var även pådrivande i utbyggnaden av Volkswagen,folkets bil, som skulle transportera semestergäster till Prora.

”En dag sa Führern till mig, att enligt hans uppfattning borde man konstruera en enorm sjöbadort, den största och mest imponerande någonsin. En sådan plats, och adekvat semester, skulle verkligen överbrygga klassklyftan och erbjuda en genuin återhämtning” (Robert Ley).

Under sträng kontroll styrde han denna arbetarklass-cynism som berörde över 20 miljoner människor. Ett särskilt KdF-kontor med hundratusen funktionärer inrättades, redo att organisera 10 miljoner turistande tyskar. Massturismen var född. Det som emellertid gör hela KdF-tanken vidrig är sättet på vilket arbetaren tämjdes med piskan och moroten. Genom att samla kuponger och avsäga sig sin individuella rätt att semestra på egen hand, blev det en ynnest att få besöka Prora.

För Rügens kommunpolitiker har Das KdF-Bad Prora blivit en gisslan. Huskroppens enorma storlek gör en rivning orealistisk. Samtidigt finns ett växande kulturhistorisk intresse för nazistiska byggnadsmonument av samma anledning som Stalin och Lenin-statyerna idag är rariteter i det forna Sovjetunionen.

Om Prora färdigställts och fullföljts, hade det fungerat? För snart tjugo år sedan ställde jag frågan till Reinhard Schwartz, chef för Prora Museum. 40 000 ägg och 100 000 brötchen till frukost? 30 000 solstolar på stranden? Hade logistiken hållit? Prora ritades ju för att vara fullbelagt, något annat alternativ gavs inte.

– Njaaa, svarade Mr Schwartz. Prora är en typisk skrivbordsprodukt. Ett ideologiskt luftslott…

Idag dör de sista människorna som har egna upplevelser från Prora-tiden. Snart finns bara andrahandsuppgifter och protokoll som ingen orkar läsa.

Samtidigt är Hitlers idéer på väg att genomföras i och med Prora Solitaire Apartments spa – och hälsocenter. Friheten och utsikten är alltså inte självklar. Den bär på ett svårartat arv från en djävulsk filantropi. Och skulle nuvarande ägare lyckas marknadsföra sin decentraliseringsidé om Europas Resort Topp 10 sluts cirkeln, om än i ironisk mening.

Prora