Utandad snö

För drygt tjugo vintrar sedan var min hemstad Gävle en belägrad stad med tre meter höga vallar av det vita himmelsdammet.

Helikoptrar cirklade hotfullt över trädtopparna. Snöskotrar for som ilskna dammsugare i terrängen. Lustiga snövesslor plockades ut från Hemvärnets garage. All övrig trafik låg nere. Och en stad utan bilar, bussar och tåg låter verkligen annorlunda. Då hör man att den gamla staden lever kvar i den nya.

Än idag pratar vi ofta och gärna om det mjuka ljudet. Vi stod där ute i det inbäddade landskapet och pratade med varandra. Vi pratade om livet och döden och barnen och oss själva. Vi pratade om saker och spörsmål som jag inbillar mig att människor pratade om förr, innan internet och mobilen.

Snön förlöste något hos oss. Den blev kontaktskapande och gav bränsle åt prat och konversationer i flera timmar. Vi hörde våra hjärtan slå taktfastare och tydligare mellan snövallarna. Rösterna och fotstegen fick något dämpat och mera intimt över sig. Istapparna, dammsnön klibbsnön, grovkornig lössnön, allt fick nya fräscha ljud.

Till och med stjärnorna spelade distinktare på himlen. Och som ett rituellt mummel dök orden upp: snötäcke, snöplog, snölykta, snökanon, snöskor, snöskulptur, snöleopard, snöripa, snösläde, snöblind… Vi kunde stå i timmar och komma på ord som började på snö. På lite längre sikt återvänder ordens snö som vatten till haven och så var cirkeln sluten.

Många nordbor lär bara uppleva riktig lycka när snön är lös och låter som en utandning. Själv gillar jag torr, kall, skulptural, i träden fast hängande typisk midvintersnö. Mera som ljudet från en nyckelharpa med silvriga strängar.
Direkt när det börjar snöa kanske man inte spekulerar i vilken slags snö som kommer. Då säger man bara, “Titta det snöar”. Men efter ett tag kan man undersöka finkornigheten, tyngden, lättheten, hur snön fäster under skosulorna och så vidare.

Snö sjunker, stelnar. Dammsnö flyger viktlös i luften. Ibland är den så lätt att den inte når marken. Trots det suger den tag i vedklabbar och lovikamössor.

Allt har ett ljud. Man höjer rösten och talar grovt om snön är tjock och tung, menade samen och konstnären Nils-Aslak Valkeapää när jag träffade honom i Skibotn, men om natten varit mild talar man med lenare stämma. Med vetskapen om att denna utandade snö lyfter mot atmosfären och till slut hamnar i haven.

I slutet av 1900-talet stod jag under några lyckliga omständigheter på inlandsisen med mina bästa mikrofoner. Det var förstås mycket svårfångat. Ungefär som att fånga isens mäktiga existens i bild med en mobilkamera.

Men har man en gång hört inlandsisen kalva som ett dovt harpunskott, så har man samtidigt hört första slaget på inuitens rituella ramtrumma. Har man känt det bistra klimatet spricka och släppa fram lite kvarglömd värme, har man hört fortsättningen på trumdansen.

Den som lever i en karg natur har i övrigt inte så många nöjen. I många tusen år levde människor på östra och västra Grönland ovetande om varandra. Isen och snön skilde dem åt. Att kunna läsa snö innebar överlevnad.

Åkrarnas isfläckar liknar stora trumskinn. Is har faktiskt en av de finaste resonanserna eftersom hela landskapet fångar upp ljudvågorna från isens sättningar.

Runt öar, uddar, näs och sund spänner isen. Är man en bit ifrån hörs det som en dov sång från isen, ett “råmande”. Blankis sjunger bäst, och ju tunnare is desto högre ton.

Så har den alltid sjungit.