I en aula i Örebro, för många år sedan, står Kevin Kelly (fd chefredaktör för Wired Magazine) och drar en vals för en grupp mellanchefer. ”IT-revolutionen är redan över”, säger han. ”Inom några år är hela världen uppkopplad.” Applåder.

Kelly har fel, och han vet om det. Visserligen visste han redan vid millennieskiftet att stora delar av Afrika inom överskådlig tid kommer sakna elektricitet. Till skillnad från Sverige som har ungefär 5.000.000 aktiva surfare mellan 10 och 80 år, trots att utbyggnaden av fibernät bromsat in något även här.

En router med wifi kostar ungefär lika mycket som en mjölkko i länder som Bangladesh. Eliten Kelly talade till den där eftermiddagen i Örebro består fortfarande av en konform grupp oavsett den arbetar i Dhakar, Bombay, Moskva eller Stockholm. Det värsta är att Kelly väljer att blunda för de växande skillnaderna; gapet, sprickan, utslagningen. En slående skillnad som blivit tydlig nu under coronatider, när vi förväntas hålla social distans och arbeta hemifrån via dator med snabb uppkoppling.

Klockan är slagen för hälften av jordens befolkning. Tåget har redan gått. De uppkopplade blir allt mer informerade medan de svaga blir allt svagare – och frånkopplade. Såvida inte internationella teleunionen med hjälp av jordens samlade bistånd lyckas genomföra underverk för att öka utbyggnaden och det lokala stödet och skynda på avregleringen.

Som den politiska (o)viljan ser ut i dag kommer hälften av världens befolkning sannolikt att missa möjligheten att logga in. Faktum är att nätverkssamhället är extremt odemokratiskt.

Redan på Willy Brandts tid som kringflackande fredsmäklare för nord-syd- och öst-västdialogen på 80-talet var händelseförloppet tydligt. Brandt skriver i sin fasansfullt avslöjande bok Det organiserade vansinnet: ”De flesta av oss har ingen aning om vilket skrämmande rekord mänskligheten håller på att slå 1985. Sannolikt kommer en biljon dollar att spenderas på militära ändamål av olika slag. Det innebär att jordens länder lägger ner cirka aderton miljoner i minuten på rustning eller andra militära utgifter. Varje minut dör 30 barn därför att de inte får tillräckligt att äta.”

Det kungjordes att inget barn skulle behöva gå hungrigt till sängs – och det kungjordes hur den direkta hjälpen skulle kombineras med långsiktiga insatser på infrastruktur, bland annat IT och kommunikation. Men torkan och svälten gjorde inte halt vid de afrikanska statsgränserna. Skuldkrisen tvingade ner hela Latinamerika i underläge. I Pakistan och Indien satsade regeringarna på atombomber istället för utbildning. Brandt räknade ut att 160 stater stod inför en dödsdom och med denna kyliga realism begärde han att världsorganisationerna skulle lyssna. Alla lyssnade men inget gjordes.

Det finns med andra ord en kuslig överensstämmelse mellan kapprustning och IT-strategi. Det förstärker nord-syd-, öst-väst-konflikterna. Dessutom förstärks värden som suveränitet, prestige och makt.

Några exempel. I Ghanas huvudstad Accra kostar ett internetaccess hos Africa Online 500 kronor i månaden, när landet som helhet har 15.000 kronor i BNP per capita och år. New York har fler servrar än hela Afrika. Sverige har fler servrar än Sydamerika. I Moskva finns nästan 70 procent av hela Rysslands nätkapacitet samlad. En intressant detalj i statistiken är att 10 miljoner amerikaner har testat internet och därefter slutat och säger sig helst vilja avstå från internet i framtiden!

I flera islamska länder, bland annat Sudan, gör myndigheterna allt för att förbjuda tillgången till nätet. I Nordkorea får vanligt folk inte använda kommunismens stats-server.

Några undantag. Mexikanska skolor är näst bäst i världen på att tillhandahålla internet. Brasilianare tillhör de flitigaste nätshopparna i världen. I Argentina byggs lokala nätverk i stor skala.

Men när nätverken installeras med sikte på lönsamma regioner, lönsamma segment och lönsamma människor kan länder söder om Sahara och på fel sida om världshaven och bergskedjorna kallt räkna med att bli utestängda. 20/80-samhället är alltså ingen myt som några tyska Stern-journalister beskrev i den omtalade rapporten Globaliseringsfällan. Det motsägelsefulla onlineuniversum som just nu byggs är bara ETT resultat av datorernas och mikroprocessorernas omvandling till en tät väv av telefoni, mobilitet, ekonomi och politik där metropolerna är utspridda över klotet som ljusfläckar.

Den ledande affärsidén är att ge bort varor gratis. Att tjäna pengar genom att inte ta betalt är onekligen en mystisk ekvation. Fast avsikten är förstås att blockera för konkurrens, och eftersom ingen kan se in i framtiden styrs nätets aktörer av förväntningar.

Ett flertal analyser, till exempel Paul Hirsts Myten om den globala ekonomin, menar å andra sidan att ekonomierna inte är påtagligt öppnare eller mer globala nu än tidigare i historien. Förändringen är inte alls så stor som det verkar i den offentliga debatten. Allt kanske bara är en upprepning av USA:s medvetna strävan att öppna upp den internationella ekonomin, som i efterkrigstid har kallats pax americana. Opecländernas sammankomster, CEPII:s Mimosamodell, EU, G7-ländernas Louvren- och Plazaöverenskommelser, Uruguayrundan, Gatt-avtal; allt bara en variation av pax americana? Internet en kopia av amerikanskt frihandelssystem?

Besök Asien och se hur helt vitt skilda länder, människor och kulturer försöker samsas under pax americana. Ta Malaysia och Asiens eget Gotham City, Kuala Lumpur. I världens högsta skyskrapor trängs IT-, PR- och marknadsundersökningsföretag. De flesta chefer har läst ekonomi och samhällskunskap på amerikanska universitet. De är i femtioårsåldern, klädda i mörk blazer och ljusa byxor, spelar på galopp, har bytt ut vårrullarna och riset mot McDonalds och Kentucky Fried Chicken, och de har påfallande ofta bytt namn till mer säljande signaturer: Simon Friend, Peter Hollyday, Fred Moneypenny, till och med Frank Big och Frank Small.

Från ett kritiskt perspektiv är det skrattretande hur pax americana äter sig in i alla kulturer. Hur det globala begäret så småningom formas till ett monotont tjut.

Ta TIME-hysterin på världens börser i slutet av 1900-talet, då samgåendet mellan teknologi, IT, media och ekonomi var nytt. Samtidigt som Simon Friend säger sig vilja skydda den egna nationens identitet från främlingars riter, vågar han inte stöta sig med pax americana. Han vill ju gärna vara ”korrekt” och faller pladask för ”titytaiments” bedövande underhållning. Lätt, snabbt, enkelt. Precis som internets gränssnitt.

Redan vid 80-talets början skrev journalisten och politikern Jean-Jacques Servan-Schreiber Den globala utmaningen, som än i dag håller som motvärn i debatten. Servan-Schreiber är en vass analytiker och såg tidigt vändpunkten för en epoks slut och en ny epoks början.

Jag läser alltså boken ännu en gång och känner en lätt yrsel: ”Vi är ställda mot väggen. Ingen vet vad som skall till för att vi skall kunna återfinna den vitala dynamik, som tycks ha försvunnit ur vår värld. Det förflutna ger oss inte längre något, som kan hjälpa oss in i framtiden.”

1980 sitter en handfull män från G7:s länder och upprepar samma mantra. De fattiga länderna är nära undergång. De ideologiska motsättningarna och konflikterna är bara toppen av ett isberg. Skulderna är nu så höga att nära hundra länder i världen undersöker möjligheterna att förklara sig själva i konkurs. Sådan var situationen inför 80-talet, och 90-talet, och en bit in på 2000-talet. Under covid-19 har det blivit än tydligare.

Och inför varje nytt decennium har situationen sagts vara outhärdlig. Varje konferens har avslutats med orden ”Detta kommer inte att tolereras”. Men smärttröskeln har hela tiden höjts. Toleransen har blivit allt mer repressiv.

Nio av tio japaner vill återfödas som industrirobotar, tankarna om det goda arbetet har förändrats från fysisk insats till avindustrialisering…

”Förödmjukelse: det är nyckelordet. Vi har seklers civilisation bakom oss, vi har bidragit så mycket till människosläktets framåtskridande, men allt vi har uppnått av Västerlandet är att man förödmjukar oss”, sa Chou En-lai till Nasser på ett toppmöte i Kairo. Redan 2014 hade Kina flest internetanvändare i världen.

Manuel Castells har kallats ”Vår tids Marx” och hans tre böcker om Nätverkssamhällets framväxt för ”Vår tids motsvarighet till Kapitalet”. Många blundar för informationskapitalismens svarta hål medan Castells alltid har varnar för IT-samhällets motsvarighet till ozonhålet. Tesen är följande: ”Den globala ekonomin kännetecknas i dag av ett näst intill konstant flöde av information, kapital och kulturell kommunikation. Dessa flöden styr och anger villkoren för såväl konsumtion som produktion. De ligger bortom nationell kontroll. Vårt beroende av dessa nya informationsflöden skänker en enorm makt åt dem som kontrollerar flödena – de kan också kontrollera oss.” Det innebär att hela länder och folk marginaliseras från informationsnätverken.

IT har kallats för ”en sannskyldig mutation i sysselsättningshänseende” eftersom det förgrenar samhället i en mängd sidoteman (administrativa, kommersiella, finansiella, tekniska, filosofiska, psykologiska, estetiska mm). En mikroprocessor kan opereras in under huden med nanoteknisk kirurgi samtidigt som världens samlade civilisation i stort fortfarande är lantlig, agrikulturell.

”Mellan jordens två befolkningar, folken i den utvecklade delen och folken i den outvecklade delen, öppnar sig en jordbävningsklyfta som kan ge upphov till fruktansvärda skalv och lägga allt i ruiner”, upprepade Robert McNamara i sitt nedslående testamente som går under namnet Utvecklingens årtionden. Att nätverksansluta Mali, Indien, Burma, Madagaskar, Mocambique, Guatemala – hur ska det gå till? Hur ska Indien med sina 400 miljoner i ett tillstånd av yttersta fattigdom, överhuvudtaget kunna tillgodogöra sig detta gåtfulla område som kallas uppkoppling? Var ska man börja?

Man kan välja den grymma vägen som de flesta IT-strateger, man låtsas inte veta.

Nästa fälla är det vanliga slentriantänkandet; man föreställer sig att ”resten av världen” nöjer sig med att tillhandahålla billig arbetskraft åt fabriker från en annan tidsålder, vars produkter snart inte har någon efterfrågan.

En slutsats många delar med Manuel Castells är att den enda kvarvarande obegränsade resursen är själva tankeförmågan, den ”immateriella infrastrukturen”. Här krävs eventuellt en ny gyllene regel, kanske IT i det lilla, i bykommittén, i framstegsrådet.

Eftersom telekommunikationsnätet upphäver avstånden spelar det ingen roll hur liten den regionala samfälligheten är. Den som vågar testa litenhet med budskapsförmedlare som enda mellanhänder, och där kommunikationsnätet är överskådligt, lyckas antagligen bäst i vid mening.

Det var faktiskt Indira Gandhi som först påtalade problemet med IT-eran. ”Den enda riktiga överföringen är överföringen av den inre glöden”, som hon uttryckte saken. Att från en människa till en annan överföra viljan att förstå och lära, hur går det ihop med nätverkssamhällets ensidiga vinstmaximering?

Eller är det mesta en fråga om tid, rum och samhälle: vid evighetens rand?

Manuel Castells ställer tidsfrågan till sin spets när han sammanfattar nätverkssamhällets enorma sprickbildningar. Tidlöshet är det återkommande temat i vår epok, om det så är en onlinetjänst, en plötsligt framblixtrande rockvideo, en tiktok-låt. Den tidlösa tiden i ett svårgreppbart flöde.

Inte konstigt att det uppstår extrema systemrubbningar när den distansarbetande tjänstemannen ska prata med arbetaren som hämtats in till det klockstyrda löpande bandet i Sydostasien. Flexibla scheman, mobila arbetsplatser och tidlös tid innebär fortfarande för det stora flertalet en fullständigt främmande utopi.

De flesta sitter fast i ett system där man arbetar – eller dör.

MS