umf – och de små händelserna som jag saknar

Vissa skivor måste göras. Ingen saknar dem, men de måste göras.

För mig är umf – igor en sån platta.

En kartong med fyra 7-tummare, åtta låtar som kan avlyssnas i valfri ordning.

Hade det inte varit mycket enklare att göra en ”vanlig” vinyl?

– Jo, men tråkigare.

Det här är faktiskt det ursprungliga formatet från 1949, när skivbolagen krävde lite mer av sina lyssnare. På den tiden tvingades man välja spelordning genom att stapla skivorna ovanpå varandra på den designade grammofonspelaren. Långt innan dagens spellistor.

Umf är alltså ett individuellt album som mixas efter behag. Det ställer lite krav. Men det kan det vara värt.

Låt mig för ett ögonblick strunta i blygsamhet. Jag känner mig stolt, nästan überstolt över boxen som låter som mix av dada (Hugo Ball), tysk kling-klang-kraut (Cluster, Can, Faust), sci-fi (sprakande filmmusik från 50-talet) och blandade slagverk från asien (Java, Japan, Korea).

I musiken ekar mitt 1900-tal som jag saknar. Här möts mina största inspirationskällor, och det som till stor del format mig till den jag är idag som musiker.

Slumpen har alltid varit min bästa vän och ovän. Jag har ofta upplevt en städad studio som en död studio. Den ska vara så pass osorterad att nya möjligheter råkar uppstå av sig själva. Antagligen har det med DADA att göra. Finns det någon –ism jag tar emot med öppna armar är det dadaismen och Hugo Balls kompisar. En sann dadaist skulle helst ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter, tusen telegram, tusen pennor, tusen pistoler, som det står i ett av manifesten. “Brännmärk konventionalismens falska sol”, “Brännmärk all intellektuell akrobatik”. Ur träbiten, ordet, tonen, järnet, färgen, känslan, idén, skulle konsten ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd.

Dada var en märklig rörelse. Som –ism på sätt och vis omöjlig eftersom den ville föra en värld full av -ismer och sig själv rätt över stupet. Den var fylld av uppror mot fäderna, mot borgarna och kriget, uppror mot allt som vållat detta krig – och till sist blev den ett uppror för upprorets skull. Rörelsen var en grimas vid anblicken av alltings absurditet.

Jag föddes 1957. Tio år efter freden i Paris. Pappa jobbade på en Sjömanskyrka och vägrade låna pengar på bank. Därför bodde vi i en vanlig hyreslägenhet i ett vanligt bostadsområde, först i Norrköping och Linköping, sedan i Bollnäs och Gävle. Sedan dess har jag rest runt i världen som musiker, konstnär och frilansjournalist.

Vi var lokalsamhällets mönstermedborgare. Vi bar våra tomma mjölkflaskor till affären. Vi rensade luddet ur torktumlaren. Vi delade frysbox med andra hyresgäster i trappuppgången. Vi gjorde vår egen isglass. Vi åkte på bilsemester och sov i fjälltält från Haglöfs, klädda i identiska träningsoveraller från Flisberg.

Jag visste inte vad medelklass innebar. Men jag antar att min familj levde upp till den nya medelklassen enligt skatteverkets standardformulär.

Runt vårt middagsbord diskuteras aldrig politik. Bara när farmor kom på besök och utgjöt sig över att ”Vi måste tänka på barnen i Biafra”, Eller i samband med att CH Hermansson uttalat sig: ”Bra karl, bra politiker, men man kan ju för farao inte rösta på en kommunist”, kvittrade farmor.

Pappa älskade sin SAAB 92. Tvåtaktare med frihjul och spännband över motorhuven som Carlsson på takets raket i skogarna kring Trollhättan.

När pappa konsumerade prylar satsade han på, enligt honom själv, ”kvalitet”. Med andra ord: ”Inget Japanskit”. Ett kastspö skulle komma från Svängsta, gummistövlar från Trelleborg och dragspel från Älvdalen. Vi var först med att ha TV i vår trappuppgång. En Dux, förstås. När det var dags för Tiotusenkronorsfrågan och Kontrapunkt fylldes vardagsrummet med andra hyresgäster.

Mamma var utbildad ekonom men verksam som hemmafru, upptagen med att serva trappuppgångens tevetittare med kaffe och mackor, när hon plötsligt gjorde myteri och utbildade sig till datasnille. Alla i familjen var väldigt stolta. En morsa som behärskar Administrativ Data Behandling, en morsa i framkant!

Och sedan flimrade halva 1900-talet förbi medan jag och min fem år yngre bror satt på våra pojkrum och byggde plastmodeller av stridsflygplan och skräcködlor.

Värderingarna byggdes ur ett folkhem som var tillåtande men inte helt fritt, uppmuntrande men inte curlande. Vi gjorde vad vi ville bara vi gjorde något man förväntades kunna leva på.

Jag och min bror valde trots allt musiken. För både pappa och mamma bar på en slumrande musikalitet de aldrig vågat sätta i blom.

Nu är det 2020, jag är 60+ och följer minnesspåren med fingertopparna. Mina värderingar känns som repor i parketten, eller som hacken i grammofonskivans ihärdigt repeterande ihågkomster.

En natt drömde jag att demonstranterna lämnat in banderollerna på stadsarkivet och givit upp. Som en bild för 1900-talets svunna värden och värderingar.

Men det kanske inte alltid är de stora omvälvningarna jag minns. Utan de små händelserna jag saknar. Sci-fi-filmerna i svartvitt, det första syntarnas iskalla blippljud, de klumpiga melotronerna, slagverken från fjärran länder som fyllde vardagsrummet via teve, tysk progg som gjorde upp med landets hopplösa och förlösande situation efter kriget.

Under arbetet med umf har jag blivit varse hur jag någonstans på vägen gjorde ett medvetet brott med folkhemmets musiksmak och att DADA föddes i en tid inte olik vår egen. Dadorna öppnade nya scener i oprövade miljöer. Bearbetade nya material; porslin, returpapper, jord, hundskit, strykjärn, flasktorkare, klädnypor, trådrullar…

Det är därför min studio/ateljé ändrar utseende varje dag. Idag ser statusen ut såhär. Från vänster. En bångstyrig oljudsmaskin byggd och signerad för mig av Olle ”Oljud” Åberg. USB med havsljud från östra Gotland. Ett avtal mellan min mormor Eivor Bladholm och Aktiebolaget Förenade Piano & orgelfabriker i Norrköping anno 1924. Ett knippe getklockor från Turkiet. En mindre tempelklocka i trä från Java. Mjukvaran Reaktor 6. Ett grafiskt paritur. Ett antal datorer. Två monitorer. Spårvagnskort från Västtrafik. Maraccas från Senegal. USB-hubb. En ilsken liten synt, Korg Monotron. Post-it-lappar. Två böcker: Lars Klebergs Vid Avantgardets korsvägar om Ivan Aksionov och den ryska modernismen, Maldorors sånger av den förste surrealisten Lautréamont. Korg Kaossilator Pro.

Om jag länkar ihop alla delar blir det förhoppningsvis något som är betydligt större än summan av alla delar. Ungefär så tänker jag mig produktionen umf –igor.

Eller för att uttrycka det fritt efter Hugo Ball. Vinylboxens låttitlar:

umf, bloiko, olobo, huju, higo, blung, wulla, gorem

MS

Foto Britt Mattsson